Rosengård såg ut att gå mot seger i kvällens toppmöte – trots spelmässigt övertag för Linköping. Då svarade hemmalaget för en mäktig vändning och väckte rejält liv i den damallsvenska toppstriden.

2–1-seger och tre hyperviktiga poäng innebar att Linköping klättrade upp på samma poäng som serieledande Rosengård, en före tabelltrean Eskilstuna. Damallsvenskan lever i allra högsta grad och toppstriden kan bli den tuffaste på flera år.

Men det såg länge ut som att Linköping skulle förlora och tappa mark till lagen ovanför – trots att man var det spelmässigt bättre laget under stora delar av kvällens match.

I första halvlek hade hemmalaget det mesta av spelet och tryckte tillbaka ett defensivt balanserat Malmölag. Det var egentligen bara mål som saknades, men närmare än ett fräsande skott strax utanför och en nick i ribban från Kristin Minde kom aldrig Linköping.

Den andra halvleken hann bara komma igång innan Rosengård replikerade. En välplacerad frispark från nyförvärvet Natasa Andonova prickade virket, men Emma Berglund höll sig framme på returen och nickade in 1–0 till gästerna.

Eller?

Katie Fraine i Linköpingsmålet räddade nicken, men bollen bedömdes vara över mållinjen. Medan Rosengårdsspelarna jublade över ledningsmålet protesterade Linköpings spelare vilt mot domslutet.

Efter målet flyttade Linköping fram sina positioner och tog tillbaka initiativet. Spelet förlades allt längre stunder på Malmölagets planhalva, men utan att särskilt många hundraprocentiga chanser skapades. Inte förrän i slutskedet av matchen.

Medan Linköping bytte in Mariann Gajhede Knudsen och Fridolina Rolfö ersatte Rosengård trion Kirsten van de Ven, Anita Asante och Ramona Bachmann med Line Röddik Hansen, Nathalie Persson och Ebba Wieder.

Bytena kom att bli avgörande för utgången av matchen. Efter att Claudia Neto dundrat in en ramretur från Pernille Harders frispark svarade Linköping för en tung slutforcering.

Och jakten på ett segermål blev lyckosam. Inhopparen Mariann Gajhede Knudsen höll sig framme och rullade in 2–1 till hemmalaget – på tilläggstid. Målet satte punkt på en underhållande och väl genomför toppmatch, och såg till att Linköping tillsammans med Eskilstuna verkligen utmanar mästarlaget om SM-guldet.

***

Natasa Andonova visade vilken fantastisk frisparksskytt hon är. Pernille Harder ville inte vara sämre. Toppmötet bjöd på ett par frisparkar av absolut toppklass.

***

Matchens verkliga höjdpunkt var Claudia Netos halvvolley i krysset. Det var länge sedan jag såg ett så vackert mål.

***

Linköpings aggressiva och kompakta försvarsspel raderade ut Marta och Ramona Bachmann helt under matchens första 45 minuter.

***

Ni har väl inte missat att Sveriges F19-landslag spelar EM-semifinal mot Tyskland på fredag klockan 18?

Rosengård var illa ute före paus. 
Då bytte Therese Sjögran och Marta plats.
Resultatet: Malmölaget vann Supercupen.

Rosengård startade matchen bäst. Med ett stort bollinnehav och ett klart spelövertag förlade man spelet på Linköpings planhalva – dock utan att skapa några egentliga farligheter.

Andra kvarten var Linköpings helt och hållet. Gång på gång vann man boll när Rosengård var på väg framåt och svarade med snabba omställningar.

Det var vid den typen av spelvändningar som Kristine Minde skapade en vass möjlighet, som Vera Dyatel skickade i väg en distansmissil och som Pernille Harder tvingade Zecira Musovic till en reflexräddning. De avslutande 15 minuterna blev jämna, utan några stekheta målmöjligheter.

Efter pausen var rollerna ombytta jämfört med hur matchen startade. Linköping öppnade piggast och skramlade fram en fin chans, men sedan tog hemmalaget över.

Med Anita Asante i en ännu lite djupare position på mittfältet och genom att låta Marta ta plats centralt, samtidigt som Therese Sjögran flyttade ut på vänsterkanten fick Malmölaget stopp på blödningarna.

Efter förändringarna upphörde bollförlusterna på mittplan och Linköpings fina omställningsspel försvann nästan helt. Dessutom fick Rosengård en helt annan offensiv kraft centralt. Och det kom att bli avgörande.

Marta snodde åt sig bollen framför Mariann Gajhede och satte fart i ytan framför Linköpings mittförsvar där Magdalena Ericsson var sen att sätta press samtidigt som Janni Arnth låg alldeles för djupt för att kunna hindra brasilianskan från att komma till avslut.

Pang, sa det när Marta sköt Rosengård till ledning och cupseger.

Linköping skapade fler och klarare chanser – och hade nog vunnit om man förvaltat sina lägen bättre i första halvlek.

Kunnande och kvalitet vägde tyngre än motivation och en historisk möjlighet. Linköping besegrade Kristianstad med 2–1 och vann Svenska cupen för fjärde gången.

Segermarginalen blev knapp, men Linköpings finalseger var betydligt klarare än vadslutresultatet visade. Ett bättre spelarmaterial, spetsigare spelare och en betydligt större bredd blev utslagsgivande – allt mer ju längre matchen led.

Kristianstad fick visserligen en smakstart med ledningsmål redan efter fyra minuters spel. Marija Banusic utnyttjade ett misstag av comebackande landslagsbacken Charlotte Rohlin och satte dit matchens första mål.

Men Linköping kom tillbaka per omgående. Bara två minuter senare kvitterade Fridolina Rolfö (efter en miss av Hedvig Lindahl i Kristianstadsmålet) och med en dryg halvtimme kvar att spela tryckte danska landslagsmittfältaren Mariann Gajhede Knudsen dit segerbollen efter att Lindahl släppt retur.

Och det kunde blivit fler Linköpingsmål. Pernille Harder hade ett par chanser och Stina Blackstenius en riktigt bra. Men segersiffrorna stannade vid 2–1 och Linköping bärgade sin fjärde cuptitel – väldigt välförtjänt.

***

Linköpings portugisiska nyförvärv Claudia Neto visade att hon kommer att bli ett rejält tillskott på mittfältet. Portugisiskan visade gång efter annan vilken fin blick och bra passningsspel hon har. Samma sak gällde för debuterande danskan Janni Arnth som stundtals briljerade med sin fina passningsspel.

***

Samtliga tre mål kom efter tre, större eller mindre, misstag.

***

Kristianstad kändes hela tiden farligt framåt före paus. Gång efter annan tilläts laget ställa om från missade uppspel och passningar. Efter halvtid blev matchbilden en annan. Linköping spelade mer noggrant, tajtade till mittfältet och kontrollerade matchen närmast totalt.

***

Cupfinalen sändes i SVT, vilket var glädjande såväl för lagen som för svensk damfotboll.

***

Samtidigt som Linköping tog sin fjärde seger i Svenska cupen tog Kopparbergs/Göteborg tre sköna poäng i Damallsvenskan via 1–0 mot Piteå. Segerskytt blev Lisa Ek i sin första tävlingsmatch sedan återkomsten till Göteborg. Skoj för Ek som varit så skadedrabbad de senaste säsongerna.

Spelarkarusellen går vidare. AIK värvar ytterligare en spelare från Sirius och Linköping förlänger med en trotjänare.

AIK har varit, och är fortsatt, aktiva i sin jakt på att stärka upp truppen till nästa säsong. I dag blev det officiellt att Sarah Storck spelar i Solnaklubben de två kommande säsongerna.

I Storck, som är den tredje spelaren som lämnar numer hårt brandskattade Sirius för en framtid i gulsvart, får AIK en snabb offensiv spelare med erfarenhet från i Damallsvenskan.

Jag tycker att AIK har värvat smart så här långt och kan man tillföra ytterligare ett par, tre erfarna spelare till den trupp man nu har så tror jag att återkomsten i högsta serien kan bli riktigt lyckad.

En sådan spelare skulle kunna vara målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir, som enligt rykten har varit aktuell för klubben. Men det senaste jag har hört är att isländskan kan välja en klubb utanför Norden istället för AIK. Den som lever får se.

Klart är det däremot att Mariann Gajhede Knudsen fortsätter i Linköping.

Danskan skrev på ett nytt kontrakt redan i förra veckan, men det dröjde ända till i dag innan klubben offentliggjorde förlängningen.

Umeå IK har gjort en av höstens absolut bästa värvningar så här långt.

Jag syftar på fystränaren L-G Skoog som sedan ett antal veckor tillbaka är en del av UIK:s organisation efter ett par säsonger i Tyresö.

Det började dåligt, men slutade desto bättre.
Tyresö kom tillbaka från ett tidigt underläge och vann till slut klart mot Kopparbergs/Göteborg och guldstriden lever därmed vidare.

Frågan nu är väl bara om gulddrömmen överlever morgondagen? Personligen tror jag inte det.

Och jag misstänker att man både i Linköping och Malmö hoppades på att Tyresö skulle få en liten reaktion efter onsdagens Champions League-batalj mot franska PSG.

Någon sådan reaktion blev det emellertid inte – åtminstone inte efter att Christen Press kvitterat Marie Hammarströms tidiga ledningsmål.
Tyresö tog tre ganska enkla poäng (efter seger med 4–1) och säkrade samtidigt andraplatsen i Damallsvenskan.

Nu är en andraplats inte mycket värd (bortsett från en ack så viktig Champions League-plats) för en klubb som satsat stenhårt i flera år och som inför säsongen gjorde klart att man siktade på att vinna allt som gick att vinna, vilket man inte lyckats med.

Men det kunde å andra sidan gått ännu sämre.

Tabelltrean Linköping lekte ju hem tre nya poäng mot Kif Örebro och hade, om Tyresö förlorat i dag, kunnat spela ner Stockholmslaget till en tredjeplats i sista omgången.

Även om chansen på andraplatsen gick upp i rök tidigare i dag kan Linköping se tillbaka på en säsong som överträffat alla förväntningar.

En bantad budget, en handfull relativt orutinerade spelare och flera tunga avbräck (som långtidsskador på Sofia Lundgren och Mariann Gajhede Knudsen samt försäljningen av Nilla Fischer) till trots slutar man trea i Damallsvenskan, med 13 poängs marginal (minst) ner till fyran Göteborg.

Att man är ensam om att ha besegrat Malmö i seriespelet understryker lagets starka prestation ytterligare.

Det är inte utan man undrar hur långt Östgötaklubben hade kunnat nå om man inte slarvat bort poäng i matcherna mot Sunnanå, Mallbacken med flera.

Oavsett ovanstående har laget gjort en enastående prestation och tränaren Martin Sjögren (i hård konkurrens med Örebros Rickard Nilsson) borde ligga väldigt bra till för att få priset som årets tränare på Fotbollsgalan senare i år.

Om det jublades högt i Tyresö efter 4–1-vinsten mot Kopparbergs/Göteborg var det ändå knappast något mot de segertjut som fyllde luften runt Skytteholm i tidigare i eftermiddag.

Där körde nämligen AIK över Sundsvalls DFF med 6–1 och tog klivet tillbaka upp i Damallsvenskan.

AIK får sällskap upp i damfotbollens finrum av Eskilstuna United som säkrade sitt avancemang genom att besegra Öster med 2-1.

Det var i kväll som Pia Sundhages stjärnor Lotta Schelin och Caroline Seger skulle ta ansvar för, kliva fram i och leda det svenska laget till vinst mot Danmark.

Men stjärnglansen uteblev och landslagets viktigaste spelare gömde sig mer än de gick i bräschen. De som skulle lyfta laget underpresterade när det väl gällde.

Göteborg hade dukat upp till fest där Gamla Ullevi var ett smörgåsbord fyllt av delikatesser. Förutsättningarna fanns där, men festen uteblev eftersom elva, nej nio eller tio, av gästerna var för spända för att släppa lös och våga ta för sig.

Det var ju inte så här EM-premiären skulle sluta. 1–1 mot ett Danmark som till råga på allt var det bättre laget ger inga goda vibbar inför fortsättningen.

Särskilt inte som det svenska passningsspelet höll riktigt dålig kvalitet och de spelare som skulle kliva fram och leda laget iklädde sig skuggroller helt i skymundan.

Jag tänker så klart på Caroline Seger och Lotta Schelin. Spelarna som förbundskapten Pia Sundhage utsåg till stjärnor i vintras var faktiskt under all kritik i den här matchen.

Istället för att visa prov på de kvaliteter de bjöd på i genrepet mot England föll båda två tillbaka in i gamla synder.

Caroline Seger blev orörlig och gående under långa perioder. När hon väl hade bollen serverade hon nio av tio passningar i sidled eller bakåt. Precis som i flera tidigare mästerskap med andra ord.

Lotta Schelin löpte tomt eller fel – och ibland inte alls. När hon till sist fick en gratischans via en feldömd straff (fällningen skedde utanför straffområdeslinjen) slog hon en bollen rakt på danska keepern Stine Lykke Petersen.

Nej, Seger gjorde en blek figur mot Danmark och Schelin var helt under isen. Så rak och ärlig måste man faktiskt vara.

Tyvärr var det inte mycket i det svenska spelet som gladde i kväll. Inte mycket alls. Nilla Fischers 1–1-mål var det riktiga glädjeämnet, Kristin Hammarströms målvaktsspel det viktigaste.

Sveriges sista utpost var också den bästa i ett för kvällen väldigt blekt och karaktärslöst lag. Kosovare Asllani, Marie Hammarström och Josefine Öqvist var undantagen.

Men det var inte bara många av spelarna på planen som bjöd på svaga prestationer. Pia Sundhages coaching lämnade en hel del övrigt att önska också.

Mittfältet fungerade inte och Antonia Göransson var knappt närvarande, ändå väntade Sundhage en dryg timme innan Tysklandsproffset byttes ut. Nästa byte dröjde 16 minuter till och då var det Josefine Öqvist, lagets kanske piggaste spelare offensivt, som fick lämna planen.

Men Sundhages största misstag var nog ändå att låta en för dagen riktigt dålig Lotta Schelin bränna första chansen från elva meter, istället för att låta en spelare som var bra i matchen ta hand om straffen.

Allt var inte svagt och påtagligt påverkat av premiärnerver. De danska spelarna kom till Gamla Ullevi med skön anspänningsnivå, klok taktik och ett stort kollektivt självförtroende.

Linköpings Mariann Gajhede Knudsen överglänste både Caroline Seger och Marie Hammarström, styrde det danska mittfältet och bjöd på ett väldigt vackert 1–0-mål.

Klubbkompisen Pernille Harder glimtade till från tid till annan, Kristianstads Johanna Rasmussen var hela tiden på språng och inhopparen Julie Rydahl Bukh (med förflutet i Linköping) var ett ständigt hot mot den svenska backlinjen.

Bakom allt stod snart avgående förbundskaptenen Kenneth Heiner-Møller som hade scoutat Sverige in i minsta detalj, vilket blev väldigt tydligt när Nilla Fischer konstant screenades bort med avsikt att tvinga Charlotte Rohlin att ta hand om de svenska uppspelen.

Den taktiken var nära att ge Danmark tre värdefulla poäng i EM-premiären, men räckte nu bara till en.

Men den allra största skillnaden var att danskorna vågade ta för sig medan de svenska spelarna stelnade och blev försiktiga. Det fick danska medelmåttor att klart överglänsa svenska ”stjärnor”.

Sverige kom lindrigt undan och fick med sig en poäng i en match som Danmark ärlighetens namn var värd att vinna.

Nu gäller det för det svenska spelarna att lägga sårade egon åt sidan, knyta nävarna och ge sig fan på att göra en klart bättre match mot Finland om tre dagar. Tre poäng då och kvartsfinalplats kan mycket väl vara i hamn.

Det kan inte ha undgått någon att EM startar i dag. Den mediala bevakningen är större än någonsin kommer så att förbli till finalen på Friends Arena har spelats.

Men verkligheten ser inte likadan ut överallt. Det räcker att rikta blicken mot Danmark för att se en helt monumental skillnad i hur landslaget behandlas.

Medan det svenska landslaget får (och ska ha) stort utrymme i inhemsk media är bevakningen av det danska landslaget väldigt sparsam. Faktum är att den danska televisionen inte ens visar landslagets EM-matcher.

Den som vill se Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh och Mariann Gajhede Knudsen får helt enkelt förlita sig på Eurosport.

Styvmoderlig behandling
Nu är det inte bara dansk tv som behandlar damlandslaget styvmoderligt. Det egna fotbollsförbundet (DBU) är inte särskilt mycket bättre.

De danska spelarna får löjliga 5 000 kronor om de går vidare från gruppspelet och 10 000 kronor vid vinst i en eventuell kvartsfinal. Totalt kan de danska spelarna vända tillbaka över sundet med omkring 25 000 kronor i fickorna – men då krävs att man vinner EM-guld.

Småpengar för det danska förbundet. Alldeles för små.

Vetskapen att de danska herrarna kvitterade ut 1,1 miljoner kronor vardera efter fjolårets EM (och då tog turneringen slut redan i gruppspelsfasen) sätter saken i en ännu sämre dager.

Bonusen är dessutom många gånger lägre än den som de svenska landslagsspelarna har förhandlat sig till, och då tycker jag ändå att Svenska Fotbollförbundet har snålat i överkant – även om bonusen är en annan än den som konkurrenten publicerade uppgifter om härom dagen.

En månad till ligastart
Om det jag skrivit inte räcker för att belysa hur dåligt det danska damlandslaget behandlas så kan jag tillägga att den inhemska ligan sparkar igång redan 3 augusti. En vecka efter EM-finalen alltså.

Hur tänkte DBU där?

Jag tänker inte säga att det svenska damlandslaget har fantastiska förutsättningar och att vi i Sverige behandlar herrar och damer på lika villkor för så är det inte.

Svensk damfotboll har gjort en bra resa, successivt fått bättre villkor och en större acceptens, men har fortfarande en väldigt lång väg kvar att vandra.Att systrarna i Danmark än i dag ligger ljusår efter känns därför bara ledsamt.