I dag publicerar Nyheter24 en text av Aron Flam, med grova anklagelser mot oss på Aftonbladets debattredaktion och hur vi skulle ha uttryckt oss i samtal med honom. Vi vill därför berätta hur det gick till när vi hade kontakt med Flam.

Under helgen den 2-3 augusti såg vi att Aron Flam twittrade om den tilltagande antisemitismen och hur han upplevde den. På måndagen ringde vi därför upp honom och frågade om han vill skriva en debattext om detta. Han svarade att han har mycket att göra men att han skulle tänka på saken. Efter ett par timmar ringde han tillbaka och tackade nej. Det var allt.

Att det var så det gick till kan Flam gå tillbaka och se i sina egna samtalslistor.

Vi gick vidare och fick in en annan text i frågan.

Uppdatering: För tydlighetens skull, vi har naturligtvis aldrig uttryckt oss så som Aron Flam hävdar.

Sett hört läst – vår enkät om medievanor
Sara Danius, 51
Professor i estetik. Inträder i dag i Svenska akademien på stol nr 7.

Första jag läser på morgonen: Dagens Nyheters kulturbilaga.
Lyssnar jag på i bilen: Har ingen bil, men om jag hade det: Bach, Mozart, Beethoven, Clara Schumann, George Michael.
Följer jag på Twitter och Instagram: Ingenting.
Här surfar jag när jag borde jobba: Nja, kollar min mejl. En ny hobby är annars nätauktioner. Klickade just hem en grön kulformad Orreforsvas från 1930.
Skämmigt medie-måste: Modemagasin som Vogue, Harper’s Bazaar, Elle, Damernas Värld. Fast jag tycker inte att det är det minsta ”skämmigt”. Men nåt måste jag ju fylla i här.
Medieperson jag gillar: Jessika Gedin, programledare för Babel i SVT, Susanne Ljung, programledare för Stil i P1. Stjärnor bägge två.
Missar jag aldrig på tv: Har ingen tv. Stor fan av Seinfeld och Sopranos.
Gör jag hela tiden: Lyssnar på P2.
Här får jag mina nyheter: P 1, DN, SvD, New York Times, då och då Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Veckans mediehöjdpunkt: När min son sjunger.
Sista jag gör innan jag somnar: Läser något. Just nu en underbar bok om det sovjetiska köket, ”Mastering the Art of Soviet Cooking: A Memoir of Food and Longing” av Anya von Bremzen.

I veckan har det varit viss debatt om repliker och replikrätt. Det har handlat om DN Kultur, och vi tänker inte ge oss in i debatten om just det fallet. Däremot tänkte vi ta tillfället i akt att berätta hur vi ser på det här med repliker och replikrätt.

1. ReplikRÄTT har bara en person som blir direkt angripen i en debattext. Då anser vi oss vara skyldiga att publicera en replik från den påhoppade – normalt cirka 1450 tecken inklusive blanksteg. Kort och stramt med andra ord.

2. Är man inte påhoppad i texten så är det vi som gör en redaktionell bedömning om en insänd replik tillför något till debatten (vilket ofta är fallet). Också då gäller 1450 tecken.

3. En replik ska vara just det – ett svar på den första artikeln. Man får inte starta en ny debatt. Ibland skriver folk typ ”XX borde också ha nämnt att…”. Den som startar debatten har privilegiet att bestämma hur den ska avgränsas.

4. En replik måste gå lite på tvärs mot startartikeln. Förvånansvärt ofta får vi ”repliker” som håller med den första skribenten. Det är förstås alltid roligt att få sin egen uppfattning bekräftad men det tillför inte så mycket för våra läsare.

5. Den som skrivit startdebatten har rätt att inkomma med slutreplik. Även då är måttet 1450 tecken. Sen drar vi streck i debatten.

6. De här är inga lagar. Vi bryter emot dem ibland när vi tycker att det gör debatten bättre, till exempel publicerar två repliker med olika perspektiv på en text. Det är vårt privilegium.

Apropå inlägget vi publicerade förra veckan – ibland kommer faktiskt stekta sparvar flygande (och ibland jobbar vi väldigt hårt för att få loss vissa texter).

I kategorin ”vanliga medborgare” var vi väldigt glada över att få publicera Mirela Karagic starka text, om offren i Bosnien-kriget. Den var också oerhört läst och delad under hela helgen.

I kategorin ”proffspolitiker” fick vi just en sådan artikel vi gillar bäst, då Miljöpartiet idkar självkritik på skolområdet. Välskrivet och uppskattat bland väldigt många läsare.

Vi för en högst informell statistik över vilka vi publicerar på debattsidan i tidningen. Det är bara för eget bruk, vi vill ha en ungefärlig koll på höger-/vänsterbalans. Dessutom har vi en intern ambition under den här hösten att inte slentrianpublicera så många proffspolitiker på sidan. Inte för att vi inte gillar politiker – tvärtom, vi gillar dem mycket. Men vi vill ha dem vassa!

När vi bedömer texter från rikspolitiker vill vi att den ska vara aktuell, den ska innehålla något nytt och det får inte bara vara hackande på det andra laget. Eller jo, men då måste hackandet vara relevant och göras med viss elegans. Utspel är förstås alltid välkomna. Allra roligast är när de törs vara kritiska mot det egna laget, vilket tyvärr är väldigt sällsynt.

När vi nu summerar oktober månad kan vi nöjda konstatera att vi har lyckats väl med våra ambitioner. Mellan den 1 och 31 oktober har vi i tidningen publicerat sex texter som skrivits under av rikspolitiker. Tre från Alliansen och tre från oppositionen. Flest pinnar hamnar i kolumnen ”Övriga, proffsdebattörer, kändisar” – tio stycken, till exempel Nanne Grönvall, Bosse Löthén och Mia Skäringer.

Tyvärr är det vara en pinne på ”Enskilda medborgare”. Det är den bästa debattören och ofta den mest lästa av er. Vi ska försöka bjuda på fler sådana framöver (håll utkik i helgen!).

Edward Blom, 42, svarar på veckans Sett, hört, läst.
Han är gastronom och skribent som precis kom ut med boken ”Allting gott och alldeles för mycket”.
Första jag läser på morgonen: Svenska Dagbladet (i perioder även DN). Därefter kollar jag flödena i Instagram, Twitter och Facebook i nämnd ordning. Ibland någon lokaltidning om den råkar ligga på köksbordet.
Lyssnar jag på i bilen: Har ingen bil, men när jag lånar någon så är det oftast P3 eller Radio Lidingö vid stadskörning. Vid landsvägskörning går det att lyssna på något mer krävande så då blir det P1, som egentligen är min favoritkanal.
Här surfar jag när jag borde jobba: Är egenföretagare och måste hinna med väldigt mycket jobb. Sociala medier naturligtvis, men det ser jag som en del av arbetet – samt massvis med research.
Skämmigt måste: Alltså något som anses penibelt men som jag ändå inte kan låta bli? Har märkt att en del tycker jag borde skämmas för att jag kastar mig över serierna i dagstidningarna (väljer aldrig Expressen sedan de tog bort seriesidan) och även gärna köper enklare serietidningar för att koppla av – fast det skäms jag absolut inte för själv.
Medieperson jag gillar: Jan-Öjvind Swahn.
Missar jag aldrig på tv: Melodifestivalen, valvakan, Kalle Ankas jul samt rapporteringen från Rom när det valts en ny påve.
Här får jag mina nyheter: Svenska Dagbladet, God morgon världen, Ekot, DN, aftonbladet.se, Der Spiegel, tyska tidningars hemsidor.
Sista jag gör innan jag somnar: Min hustru läser ofta högt ett eller två kapitel ur någon roman vi har som högläsningsbok. Det allra sista innan insomnandet är att jag ber aftonbön.

Karin Winther, 29, journalist och programledare, just nu för ”Von Svenssons kläder” i SVT.

Lyssnar jag på i bilen: Jag har ingen bil (mitt bidrag till miljön) men på bussen eller tunnelbanan lyssnar jag oftast på Sveriges Radios app. SOM jag älskar P1!

Följer jag på Twitter och Instagram: Jag skaffade twitter för att följa andra snarare än att skriva själv. Resultatet: jag har skrivit totalt två tweets, och öppnat appen lika många gånger. På Instagram följer jag mest mina polare, plus Lena Dunham, stjärnan från och skaparen av den briljanta tv-serien ”Girls”. Hon postar mest upp bilder på sig själv som trulig 10-åring.
Här surfar jag när jag borde jobba: Surfandet och jobbandet är två cirklar som överlappar varandra i mitt liv, men Huffington Post, Daily Beast och Facebook är frekvent förekommande sajter.
Skämmigt måste: Kanske inte ”skämmigt” per definition, men mot bättre vetande följer jag BBC:s dokumentärserie där Stephen Hawking förklarar universums funktioner och omfång, vilket ger mig kosmisk ångest på en episk skala.
Medieperson jag gillar: Ann Heberlein. Hennes förmåga att varva akademiska och filosofiska resonemang med vardagligt igennkänningsbara exempel gör henne både unik och välbehövlig.
Missar jag aldrig på tv: Just nu: den briljanta realityserien ”Kommunpampar” på SVT. Och så Babel.
Här får jag mina nyheter: Ekot och DN.
Veckans mediehöjdpunkt: Fredagar klockan 15, när ”Spanarna i P1” sänds.
Sista jag gör innan jag somnar: Pussar min kille godnatt. Han är journalist och författare så det borde väl också kvala in som mediekonsumtion?

Som debattredaktör är man ganska luttrad. Vi vet att vissa ämnen – invandring, genus, vissa utrikes konflikter – inte lämpar sig för fria kommentarer eftersom det då kommer alltför många inlägg som bryter mot våra regler, ibland mot lagen, och rätt ofta mot god ton.

Vi får en liten andel insändare som inte går att publicera. Ibland öppet rasistiska, ibland bara otrevliga, ibland misslyckat ”roliga”. Det är dock bara en liten rännil i det stora flöde av läsarkontakter vi har, våra läsare är i huvudsak trevliga och sakliga.

Men när det handlar om romer är det som att anständigheten lämnar rummet. Språket blir grovt, debatten rå. Mängden opublicerbara kommentarer och insändare blir fler.

I går startade vi en chatt, som vi avrundade innan vi hade tänkt då frågorna var få men kommentarerna var desto fler – tvärsäkra och i många fall över gränsen för hets mot folkgrupp.

Vi var faktiskt lite chockade.

Det är något att tänka på om någon säger att rasism skulle vara en historisk företeelse i Sverige. Vi vet att det inte är så, vi ser den tydligt i mejl och kommentarer.

Här kan ni läsa de debattinlägg vi hittills har publicerat om skånepolisens register:

Antiziganismen lever i Sverige av Jonas Bergström

Övervakning ett olyckligt normaltillstånd i Sverige av Anna Troberg

Nu måste förtroendet för polisen prioriteras av Maria Ferm

En kommission måste granska romregistret av Fredrik Malmberg

Mer intressant läsning: sommaren 2010 gjorde Aftonbladets Peter Kadhammar av serie om romer i Sverige. Läs den!

Utbildad rom ett undantag

”Hotellet har haft problem med sådana”

Hans skulder bara växer

Bara en av tio har jobb

Här tronar en hövding

Snälla, snälla bevisa inte vår tes i kommentarsfältet nedan.

Daniel Alling, 43, är Sveriges Radios Tysklandskorrespondent som just nu bevakar slutspurten i det tyska valet.

Första jag läser på morgonen: Stora tyska agendasättande Bild-Zeitung. Kollar snabbt av rubrikerna där och sen fortsätter jag till deras motsvarighet till Aktuellt, Tagesschaus hemsida.
Lyssnar jag på i bilen: I Tyskland på Deutschlandfunk. Som är motsvarigheten till SR:s P1. Väldigt torr radio, men mycket informativ.
Twittrar och Instagram jag följer: Twittrar följer jag de stor tyska medierna för att få en överblick över rubriker och utspel. Dessutom förstås även Merkels och Steinbrücks konton, särskilt nu i valtider.
Här surfar jag när jag borde jobba: På de svenska mediernas sportsidor för att hålla koll på mina favoritlag.
Skämmigt mediemåste: Egentligen inte skämmigt, men text – tv sidan 300 och 377.
Medieperson jag gillar: Min Tysklandskollega på DN, Jan Lewenhagen. Alltid påläst, trevlig och med ett imponerande driv.
Missar jag aldrig på tv: I Tyskland, nyheterna förstås, ofta i efterhand via play. Men inte heller genomgången av Bundesligaspelet på lördagskvällarna.
Här får jag mina nyheter: Via de stora tyska mediesajterna.
Veckans mediehöjdpunkt: Så här i valtider de tyska talkshowerna i TV som nästan alltid blir veritabla slakter, alla är nervösa och ingen låter någon prata till punkt.
Sista jag gör innan jag somnar: Chattar ofta med någon hemmavid, för att uppdatera och kolla av. Och lever man själv, som jag gör, så är det gött att få ett godnatt från någon viktig och nära person.

Fotnot: ”Sett hört läst”, där en aktuell person berättarom sina medievanor, har vi vanligtvis bara i tidningen, på fredagar. Men från och med i dag publicerar vi dem även här på vår blogg.

Skogen, malmen, älven – som norrlänning vet man ju mycket väl vad som utgör ryggraden i svensk ekonomi. Så det är klart att det är spännande att vi lite i skuggan av it-bubbla, mode-under och andra kreativa näringar gått och fått en gruvboom. Jobb, hurra!

Men helt okomplicerat är det förstås inte. Om andra, som renskötande samer till exempel, redan använder sig marken man vill exploatera. Eller turistföretag, som lever på att visa upp orörd vildmark. Och vad gör det med miljön? Hur många jobb ger det egentligen – och hur länge?

Möjligen är vi lite sena på bollen men vi vill i alla fall öppna upp debattsidan för texter som tar upp dessa frågor, hur olika perspektiv. Vi började med en text om samförstånd, bjässen LKAB skrev tillsammans med två samebyar och tre representanter för besöksnäringen om vikten av dialog och kompromissvilja. I dag hade vi debattörer aktiva bland annat i striden uppe i Kallak utanför Jokkmokk, om när dialog inte räcker – den tänkta gruvan klyver en samebys marker i två.

Vi har fler artiklar på lut men skriv du med! Vi läser allt med intresse! Mejla till debatt@aftonbladet.se.