Jag vet inte hur många gånger jag gråtit under åren av att se min dotters rygg försvinna ner över gården, släpandes på väskor, påsar och gosedjur. Det har känts så fel, så onaturligt och aldrig rätt. Att varje söndagskväll känna hennes olust över att behöva packa ihop sina saker och inte få vara i det rummet hon älskar så.

Vem är jag, har jag tänkt, att göra så mot henne? Jag som växte upp i ett hem där min mamma inte ens började jobba förrän jag och mina bröder börjat i skolan. Ett hem där ingenting förändrades och all energi kunde koncentreras på att göra det jag själv ville. Vem är jag att slita så på dina resurser, mitt älskade barn?

Men ibland har vi inte något val. Och barn har förmågan att sätta fingret på det som vi behöver lära oss allra mest. Lära oss för att bli vuxna. Att bli vuxen, har jag förstått, har väldigt lite med ålder att göra. För mig betyder det snarare att få kontakt med vilka vi är på insidan, att våga känna efter och uttrycka det. Att bli medveten om vad som skrämmer oss och våga möta det. Se vad det står för. För visst är det idiotiskt att låta något som skapades under barndomen hindra oss att vara allt vi kan, att leva så mycket vi orkar, att älska så mycket vi hinner.

För saker som var obegripliga då som barn, behöver sällan vara det när vi ser med våra vuxna ögon. Ögon som vi inte hade tillgång till då. Vi hade en annan vuxens ögon som tolkade tillvaron efter deras verklighet. Men vår verklighet är alltid en annan. Och den är vår, ingen annans.

Jag kunde kanske ha sett till att min dotter aldrig behövt flacka runt som en kringresande anslagstavla för mig och hennes mor. Men det tog mig för lång tid att förstå. För lång tid att förstå att när man ständigt säger ja i en relation med en annan människa, leder det oundvikligen till att man slutligen blir tvungen att säga nej till hela relationen. Hur länge vi står ut är individuellt, och egentligen oviktigt.

Mitt älskade barn, du har lärt mig mer om livet än alla hyllmeter böcker jag slukat. Men du förstår, ibland är vi vuxna så stängda att vi inte ens förstår när ni visar oss med alla medel ni kan komma på. Att när ni har ont i magen eller i nacken, kanske betyder att ”hej, du ser mig inte”. Eller ”pappa, jag orkar inte vara duktig just nu, jag vill bara sitta i ditt knä. Och du, bara för att jag berättar om ett problem, betyder det inte att du måste lösa det, hajar du?”

Precis som jag sagt till dig kan jag inte göra om det som varit. Jag kan bara säga förlåt, och nu när jag vet, göra det så mycket bättre. För det är väl vad det handlar om att vara förälder? Att göra så gott man kan efter de förutsättningar man har, och sträva efter att göra det bättre längs vägen.

En dag blir du förhoppningsvis också förälder. Då ska du få se vad dina barn väcker hos dig.

Jag räknar med att du ringer då.