Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för May 2011

- Sida 1 av 1

Spännande.

av Johnny

Jag blev intervjuad igår. Det var ingen stor tidning, men det var trots allt första intervjun i rollen som bokskrivare. Det kändes lätt surrealistiskt att sitta och beskriva processen, hur jag började skriva, var kom inspirationen till storyn från…och så vidare.

Men det var så roligt. Jag är så glad för att det nu ska hända, att en bok ska produceras och säljas, som jag skapat. Jag är verkligen glad och tacksam för den chansen.

Det är också kul att se hur boken förändrats från första utkastet för snart tre år sedan, tills hur den ser ut nu. Och vilken tur att den inte gavs ut i det skicket, tänkte jag under intervjun. Det var ju bara ett skal.

Jag var så full av berättarlust att jag bara ville kasta mig över nästa historia som pockade på uppmärksamhet där inne i mitt inre, att jag inte ville göra det viktigaste, redigeringen. Finslipandet. Lägga till och ta ifrån.

Vi får väl se var det landar. Jag hoppas det blir bra. Oavsett är jag glad. Och stolt.

En vanlig dag.

av Johnny

Jag går genom Nordstan, eller Femman som vi säger oftast. Om du inte känner till Göteborg är det ett köpcentrum som härbärgerar ett tvärsnitt av den sociala strukturen i vårt moderna samhälle. En plats med mycket att erbjuda för den som är intresserad av människor, av öden, som ser för att hon vill se. Att det finns människor som varje dag försöker överleva, snarare än att leva.

Just den här dagen går jag en stund i trappan upp från Hemköp och lyssnar till ett par i vad jag jag gissar cirka fyrtioårsåldern, kraftigt märkta av ett mångårigt missbruk. Hennes yviga gester och högljudda pladdrande skvallrar om att hon är ganska påtänd just för tillfället, och hennes manlige vän har fullt sjå att hänga med i hennes raska promenad.

Jag lämnar dem och pratar en stund med ett par ungdomar från en helt annan del av jordklotet, fortsätter sedan in på DIn sko och hamnar plötsligt i medel-Svenssonland för en stund innan jag svänger förbi Apoteket och där finns alla samlade helt plötsligt, någon från alla delar, alla skikt. Intressant. Alla blir tydligen sjuka någon gång, tänker jag.

Efter att ha blivit expedierad går jag neråt mot Lifebutiken för att köpa min favoritchoklad innan det är dags att bege mig hemåt. Utanför Pressbyrån grips jag av en sorglig scen, där en Faktum-försäljare är så redlöst berusad att han endast med hjälp klarar att hålla sig på benen. Det gör ont i mig när jag ser en kamrat hjälpa den vinglande mannen mot utgången.

Utanför Systembolaget står ännu en Faktumförsäljare, och som jag uppfattar det slänger denne ur sig ett skämt när den berusade mannen släpas förbi i sin sorgliga vandring på förnedringens torg. Det uppskattas inte, och skämtaren får ta emot en rejäl salva från mannen som som nästan faller omkull, och jag skulle vilja hjälpa honom, men får bara stå där och bevittna denna sorgliga scen. Och hoppas att han mår bättre snart.

 

Deep within man dwells the secret of his life

av Johnny

Ganska ofta vaknar jag tidigt och har med mig en viktig insikt när jag slår upp ögonen. Det är inte så konstigt eftersom vi ungefär med två timmars mellanrum under nattsömnen dyker ner i vårt undermedvetna och bearbetar vår känslomässiga verklighet.

Jag håller på och jobbar med en föreläsning som jag snart ska hålla och den handlar om det, vårt undermedvetna. Eller egentligen alla tre nivåer vi rör oss mellan, men vårt undermedvetna är vår server, vår aldrig sinande informationskanal.

Sedan jag blev intresserad av, och började jobba med hypnos och dess tekniker, har jag fått ovärderlig utbildning både teoretiskt och praktiskt av min handledare och mentor, men först nu, tolv-tretton år senare har verkligen poletten trillat ner. För mig.

Det hänger naturligtvis ihop med min egen utveckling, men också med all den kunskap jag samlat på mig. Största anledningen är trots allt att jag nu vågar förstå sanningen. Vågar inse. Och känna. Jag förstod det förut, men att förstå något på en rationell nivå förändrar ingenting. Vi måste ner på en djupare nivå, förändra vad det betyder känslomässigt.

All behandling/terapi fungerar när vi förändrar meningen, vad det betyder för oss, det vi kallar vårt problem.

Jag har ett ständigt behov av att utvecklas. Det driver mig att pröva nya saker, nya utmaningar och ta nya utbildningar. Jag har ständigt någon ljudbok i öronen samtidigt som jag bläddrar i en annan. Jag är otroligt glad för att jag fick lära mig som barn att det är kul att lära sig saker. Något jag uppenbarligen lyckats överföra till mina barn, och jag är säker på att de kommer att ha stor nytta av det, något de redan har, men det är bara början.

Allting i universum antingen växer eller dör ut. Det är en av universums lagar. Om vi inte känner att vi längre växer eller utvecklas på ett jobb, eller i en relation, väljer vi oftast att lämna, inte sant? Gör vi inte det så lider vi. Tills vi måste lämna, på ett eller annat sätt.

Känslor är helt enkelt våra bästa signaler till att göra något, att det är något som inte är bra i vårt liv. Om vi väljer att förtränga de första försiktiga pockandena på uppmärksamhet kommer de bara bli högre och högre tills vi till slut måste göra något. Tyvärr har det då redan hunnit göra så mycket skada att det tar lång tid att reparera.

Hur gör du för att fortsätta växa?

Och hur hanterar du dina känslor när de kallar på din uppmärksamhet?

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld och Filip Elofsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB