Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för July 2009

- Sida 1 av 1

Lite bilder från Copenhagen tour.

av Johnny
018.JPG

Henrik fotar. Vet inte hur många Tuborg han hunnit med…

 

011.JPG

Fritt fall på gång. Inga pappor med…

 

012.JPG

För vi ville inte hänga häruppe.

 

015.JPG

Spunnet socker måste man ju ha.

 

016.JPG

Då får man så skönt kladdiga fingrar…

 

023.JPG

”Pappa, skärp dig, stå som vanligt!”

 

022.JPG

Jag är ändå coolast.

 

 

 

Taggar bilder, köpenhamn

Que?

av Johnny

Det började inte bra.

Det var hotellet vars ägare skrivit ihop en saga som antagligen var inspirerad av H.C Andersen. Ingenting av det som utlovats visade sig stämma.

Vandringen från receptionen upp till andra våningen fick mig att börja kallsvettas och tänka på bilder från slumkvarteren i östeuropa. Och rummen var inte bättre, tyvärr.

Det var klaustrofobiska innermått, kombinerat med fläckiga sängkläder och tillräckligt med damm för att göra den friskaste till dammallergiker. Toaletter och dusch i hallen, vilket kunde varit okej om de hade städats…

I beskrivningen står bland annat: ”Alla rum är renoverade och fräscha, och samtliga rum har fått nya sängar. Våra gäster berättar ofta om hur skönt de sover i de nya sängarna:-).” Måste vara i kombination med starka droger då. Eller rigor mortis.

Bullshit, säger jag. Den renoveringen skedde kanske 1972. Samtidigt som man passade på att byta sängar.

Jag och Henke gick ner till receptionen och krävde pengarna tillbaka. Det gick naturligtvis inte. ”Jo det gör det visst”, sa jag. Det slutade med ett långt samtal med hotellägaren.

Tio minuter senare satt vi i en nyrenoverad kanonlägenhet som han, ägaren, stod för. Det kändes underbart, att inte bara böja sig fram och bita ihop och se glad ut.

Det värsta jag vet är när folk luras. Ljuger. För det var ju fallet här. Man bygger upp förväntningar, barnen likaså, och sen står man där och inser att någon blåst en. Jag är uppvuxen med ett starkt rättvisepatos, och det är jag glad för.

Resten av trippen var kanon. Vädret var toppen, lägenheten kanon, maten god, tivoli en hit…och alla var på gott humör, även om det var väntat.

J var underbar. Hon var den enda som kunde tänka sig att stanna på hotellet. Så positiv och go. Hon ska få en puss sen, det lovar jag.

Imorgon är det U2 som avslutning på semestern. Det kan bara bli bra. Har faktiskt inte sett dem live förut. ”Det måste man”, sa Henke.

Så då gör vi väl det.

 

Som på räls

av Johnny

Jag och J sitter på tåget och susar genom det skånska landskapet. Våra vänner sitter några vagnar längre bak. Henke sover antagligen som gris. Han drog det kortaste stråt och fick sova i extrasängen. Vi andra hade helt flång nya sängar, kan vara de finaste semestersängarna jag sovit i.

Men nu var det inte hotellsängar, jag ska berätta mer om det vid ett senare tillfälle. Just nu känns det skönt att vara på väg hem. Trots fina sängar har jag svårt att sova borta om det bara är en natt eller så. Som igår.

Ska nog sova lite…nu.

Vi hörs senare.

 

Telegram

av Johnny

Är i Köpenhamn.

Återkommer i morgon.

På återseende.

 

Bakåtlutad

av Johnny

Jag brukade ligga på stranden i Spanien och studera dem. Papporna på semester. Deras stil var karakteristisk och lätt att känna igen.

Lätt bakåtlutad med en kraftig rondör på själva mitten, och under kalaskulan stack det fram ett par ben, gärna i den riktigt smala modellen. Som extra tillbehör stod de oftast i sanden med färgglada bocciaklot i händerna. Annars var det lättast att hitta dem i strandbaren.

Det känns väldigt avlägset att tänka på sig själv som medelålders när man är tjugo. När jag ser mig själv i spegeln är det bara att inse att tiden gått fort.

När jag ställer mig i profil inser jag att det nu också är fullt möjligt att kvala in i boccialaget på nästa semester.

Fan, vad hände? Jag som kunde äta allt, när jag ville och hur mycket jag ville.

Dags att köpa gymkort.

Lite hjälp

av Johnny

Orden ”jag är gravid”, kan väcka väldigt olika känslor. Lever man i en bra relation innebär det antagligen glädje och en del jubel. Förhoppningsvis.

För andra kan det betyda en iskall kår längs ryggen, blandat med en serie förklaringar till varför det inte är en bra ide’, typ, ”vi känner ju inte varandra”, ”vi är alldeles för unga”, med mera. Rädslor alltså.

Men när det hela är ett faktum rättar man in sig, går där bredvid och ser hur magen växer (på sin partner) och lever väl på ungefär som vanligt. Som man tror jag inte att vi fattar allvaret förrän vi sitter där med ett nyfött barn i famnen och inser, ”herregud, jag har ansvaret för den här lilla stackaren. Jag som inte ens kan lämna tillbaka biblioteksböckerna i tid, hur ska jag kunna…” För mig blev den upplevelsen precis så, när barnmorskan plötsligt sa:”nu får pappa hålla bebisen medan mamma duschar.” Som tur var satt jag redan.

Jag läste att Alex Schulman hade frågor om hur man ska uppfostra sitt barn. Det har jag med haft, speciellt då när det var uppfostringstid. I brist på annat tar man till det man själv fick lära sig, alltså ens föräldrars syn på barnuppfostran. Och den hade man ju lovat sig själv att aldrig…

Men jag vill komma med ett tips här. Tyvärr fick jag tag på den här underbara boken för endast några år sedan, men den har hjälpt mig otroligt mycket. För även om man inser när man läser den hur många fel man lyckats med, finns det alltid hopp, och det går nästan alltid att rätta till. Utan pekpinnar och med barnet som en unik individ i fokus är den en fantastisk vän och ger trygghet i att veta åtminstone lite om vad som är rätt eller fel.

Den heter ”Här är jag! Vem är du?”, och är skriven av den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Den kan vara lite svår att få tag på, men försök. Den är grym. Min första tanke efter jag läst den var: Varför delar man inte ut den direkt på bvc? Då hade man ju kunnat börja rätt från början.

Jag fick den av en terapeut jag brukar ta hjälp av när jag inte vet vad jag ska göra. Och den gav mig inte bara hjälp som förälder, den hjälpte mig också förstå mycket om min egen uppväxt och hur mina föräldrar påverkat mig. Därför är den inte bara en bok om barnuppfostran. Vi har alla haft en barndom, med varierande upplevelser. Därför tror jag de flesta kan uppskatta den.

Den där första känslan av rädsla och chock, har ersatts av tacksamhet. Just for the record.

Una Tomata

av Johnny

Vi hade en pappa – dotterdag idag. Den innehöll lite shopping och ett par rejäla mackor på vår gemensamma favorit, Subway.

Den avslutades med att jag tog mig till frisören och försökte snygga till mig lite. Det gick sådär.

I bilen på vägen dit berättade hon en rolig grej, från gårdagens försenade kalas för mammas del av släkten. Hon är en riktigt bra historieberättare, håll den tanken i minnet.

På slutet av kalaset var det som brukligt dags att sjunga för huvudpersonen. I det här fallet två huvudpersoner eftersom hon där också har en lillasyster som också precis fyllt år. Lillasyster låg dock på golvet med huvudet gömt under händerna för att undvika det pinsamma när alla andra står upp och sjunger och stirrar på en med glada ögon. Det kan vara mycket för vem som helst.

J härdade ut sången, och när den tonade ut började hon slappna av. Ända tills någon tyckte att det skulle sjungas en gång till, de var ju två födelsedagsbarn!

J försökte stillsamt protestera, menade att det var fullt tillräckligt med den sången som varit. Hennes moster lutar sig då förtroligt fram och viskar: ”Tycker du det är pinsamt?”

J känner sig lättad över att någon förstått hennes inställning till den här delen av kalaset. Tonårstiden är väl den tiden då vi mer än någonsin vill undvika pinsamheter. Hon lutar sig tillbaka mot sin moster och säger: ”Ja, verkligen.

Resultatet blir inte det väntade. Mostern ställer sig upp och säger högt och tydligt: ” Nej J vill inte att vi sjunger mer, hon tycker det är jättepinsamt!”

Vilket får till följd att J får faluröda kinder. Det noterar moster, och påpekar det för dem som eventuellt har missat det. Mosterns man är spansktalande, och för att inte han heller ska missa det, säger hon högt till honom: ”Look, tomata, tomata si!”, och pekar på J:s kinder.

Jag skrattade så jag kiknade. Look, tomata!

Underbart.

 

Min älskling.

av Johnny

 

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit under åren av att se min dotters rygg försvinna ner över gården, släpandes på väskor, påsar och gosedjur. Det har känts så fel, så onaturligt och aldrig rätt. Att varje söndagskväll känna hennes olust över att behöva packa ihop sina saker och inte få vara i det rummet hon älskar så.

Vem är jag, har jag tänkt, att göra så mot henne? Jag som växte upp i ett hem där min mamma inte ens började jobba förrän jag och mina bröder börjat i skolan. Ett hem där ingenting förändrades och all energi kunde koncentreras på att göra det jag själv ville. Vem är jag att slita så på dina resurser, mitt älskade barn?

Men ibland har vi inte något val. Och barn har förmågan att sätta fingret på det som vi behöver lära oss allra mest. Lära oss för att bli vuxna. Att bli vuxen, har jag förstått, har väldigt lite med ålder att göra. För mig betyder det snarare att få kontakt med vilka vi är på insidan, att våga känna efter och uttrycka det. Att bli medveten om vad som skrämmer oss och våga möta det. Se vad det står för. För visst är det idiotiskt att låta något som skapades under barndomen hindra oss att vara allt vi kan, att leva så mycket vi orkar, att älska så mycket vi hinner.

För saker som var obegripliga då som barn, behöver sällan vara det när vi ser med våra vuxna ögon. Ögon som vi inte hade tillgång till då. Vi hade en annan vuxens ögon som tolkade tillvaron efter deras verklighet. Men vår verklighet är alltid en annan. Och den är vår, ingen annans.

Jag kunde kanske ha sett till att min dotter aldrig behövt flacka runt som en kringresande anslagstavla för mig och hennes mor. Men det tog mig för lång tid att förstå. För lång tid att förstå att när man ständigt säger ja i en relation med en annan människa, leder det oundvikligen till att man slutligen blir tvungen att säga nej till hela relationen. Hur länge vi står ut är individuellt, och egentligen oviktigt.

Mitt älskade barn, du har lärt mig mer om livet än alla hyllmeter böcker jag slukat. Men du förstår, ibland är vi vuxna så stängda att vi inte ens förstår när ni visar oss med alla medel ni kan komma på. Att när ni har ont i magen eller i nacken, kanske betyder att ”hej, du ser mig inte”. Eller ”pappa, jag orkar inte vara duktig just nu, jag vill bara sitta i ditt knä. Och du, bara för att jag berättar om ett problem, betyder det inte att du måste lösa det, hajar du?”

Precis som jag sagt till dig kan jag inte göra om det som varit. Jag kan bara säga förlåt, och nu när jag vet, göra det så mycket bättre. För det är väl vad det handlar om att vara förälder? Att göra så gott man kan efter de förutsättningar man har, och sträva efter att göra det bättre längs vägen.

En dag blir du förhoppningsvis också förälder. Då ska du få se vad dina barn väcker hos dig.

Jag räknar med att du ringer då.

Att välja.

av Johnny

Carolina Gynning ska sluta blogga. Den nyheten tog över mediaflödet nyligen, och jag var tvungen att se var allt ståhej kom ifrån.

Hon hade blivit utsatt för några anonyma haters och nu bestämt sig för att det fick vara nog, dags att slå igen butiken.

Med de vidriga kommentarer som fick Marcus Birro att göra samma sak i minnet, något av det sjukaste jag läst faktiskt, ville jag se om det här låg i samma division.

Det som gjorde mig mest förvånad var antalet kommentarer. Hundratals på i stort sett varje inlägg, oavsett om det var en bild på hennes nya solglasögon eller information om vad hon ätit den dagen. Innehållet på bloggen gjorde mig varken chockerad eller något annat känsloläge, jag tycker alla får skriva vad de vill. Jag behöver ju inte läsa det.

Det som gjorde mig illa till mods var några av kommentarerna, och inte de som hon störde sig på. Som till exempel den unga flickan som i kommentatorsfältet bad om råd hur hon skulle göra för att få ge ut en bok. ”Tycker du att vara med i ett teveprogram, typ Big Brother är rätt väg att gå?”

Det fanns fler såna godbitar. Med en dotter som är nybliven tonåring fick jag rysningar vid tanken på att det kunde varit hon som hade såna funderingar.

Men det är klart att det inte är något konstigt med det, Carolina Gynning fick ju ett nytt liv genom att ha sex på teve på bästa sändningstid, blev kändis och fick ett liv hon bara kunnat drömma om ifall hon inte klivit in i det där huset.

Tonåringar är lätta att påverka. Jag är socionom och jobbar med ungdomar. De tar intryck och vill göra avtryck. Då är det lätt att sikta in sig på genvägen. Att det kan bli ett pris de får betala av under resten av livet är inget man funderar på då. När man ung lever man där och då. Precis som det ska vara. Det enda man kan göra som motvikt är prata med dem. Säga vad man tycker, vad man känner, vad man anser riktigt. Vara vuxentråkig. Realistisk, utan att krossa framtidsdrömmar.

Jag tycker det är tråkigt att hon väljer att sluta. Eller jag vet inte. Men om det bara är för att några bestämt sig för att provocera henne tycker jag det. Anonyma mobbare är ett av nätets ofrånkomliga ogräs, fega as som inte vågar stå för vad de säger och tycker. Men ett par negativa, av tusentals som tycker att hon är bäst i världen…är inte det att överreagera lite? Det måste väl gå att förhandsgranska kommentarerna även på hennes bloggportal?

Vad det gäller min oro för att det skulle kunna varit min dotter som skrev den där kommentaren, så är det väl med det som allt annat när det gäller ungdomars liv. Man kan bara hoppas att den moral och sätt att leva man bidragit med fram tills dess kan hjälpa ens barn att inse vad som är rätt och fel i livet. Att göra rätt val.

Och kunna ha en bra diskussion när de valde hel galet. För det är lika säkert som att det regnar på midsommar, att de väljer fel ibland.

Precis som du och jag.

 

Perspektiv

av Johnny

Det händer ganska ofta att man gnäller över saker. Som att barnen inte är där, att de inte gör som man säger, helt plötsligt blir svåra att få tag på bara för att de blivit tonåringar och så vidare.

När man möts av nyheter som den här,http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5563427.ab   

då blir man tyst för en stund. Då känns det där man störde sig på väldigt futtigt, och man skäms lite för att man lät så triviala skitsaker reta upp en.

Vidrigt. Fruktansvärt. Det finns inte ord som räcker till.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB