Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för September 2010

- Sida 1 av 2

Extra allt. Eller inget.

av Johnny

Efter en god middag efter jobbet betalar vi, tar våra kläder och går skrattande ut i den svala höstkvällen. Det blåser snålt men vi är varma både på insidan av den goda, vällagade maten, men även den yttre temperaturen är behaglig då huden fortfarande är varm från lokalens levande ljus i kombination med våra vindtäta jackor.

Vi står och väntar på spårvagnen, skrattar, tramsar, är på allmänt gott humör. Då ser jag honom. Mannen med den vilda blicken. Det yviga skägget som får jultomten att se nyrakad ut. I trasiga, skitiga kläder sitter han på kurens bruna bänk och stirrar på oss. Framför sig har han sin rullator som bord, och på den har han dukat upp dagens middag: Fiskbullar i dillsås. Han har dragit av locket och äter girigt med fingrar som inte ser ut att ha tvättats på ett bra tag. Med jämna mellanrum tittar han sig omkring, på mig och de andra, med den där vildsinta, stirrande blicken.

Kanske är han rädd att jag ska ta den ifrån honom? Eller att någon annan ska komma och stjäla den framför näsan på honom.

Det gör ont att se, oavsett. Jag tänker på budskapet som trummats in så hårt sedan förra valet, Reinfelt och Borgs sträckta vrist i krysset:” Några hundralappar extra i plånboken.”

Jag tvivlar på att mannen där i kuren röstade överhuvudtaget. Och jag tvivlar på att resultatet innebar att han fick något extra i sin plånbok alls.

Det är hur som helst jävligt svårt att få ner ett par extra burkar Abbas fiskbullar i plånboken.

 

Vet du?

av Johnny

Jag känner solen värma ansiktet när du sitter bredvid

känner blodet pumpa kraftfullt genom kroppen när du håller min hand i din.

Regnbågen gör himlen vacker och torkar regnet ur mina kläder

när du ler med dina ögon mot mig.

Jag känner tårarna ständigt bränna innanför ögonlocken när jag hör musik som påminner om att du inte är hos mig

torkar dom som lyckas tränga sig igenom med en tröja som luktar du.

Jag hör ljuden från tågen som saktar in och når stationen nedanför

bara när jag vet att du är på väg.

Jag vet inte om du förstår

vad du betyder för mig…

14

av Johnny

Utan gränser att hålla sig inom, blir också friheten ett fängelse.

En lätt spark i röven.Typ.

av Johnny

Ibland är livet ganska lustigt.

När jag igår gladdes åt min mentors underbara tankar och åsikter om min bok, satte jag mig i bilen för att åka till landet och kalas hos min brorson.

Boken handlar i stora drag om hur vår historia påverkar oss, hur saker som vi tror oss framgångsrikt ha trängt undan egentligen bara är gömda, men bara väntar på att få tändas eld på igen, om vi bara påminns om dem.

Mitt under kalaset skojar jag om en närstående persons svensexa, som utspelade sig för över 20 år sedan. Utan vetskap om att det tydligen var ett helt obearbetat trauma för honom, då hade jag naturligtvis inte sagt något. Gap, hårda ord och allas blickar riktade på mig som satt helt oförstående. Inte ens en ursäkt rättade till situationen. Så jag tog Johanna i handen och lämnade tillställningen. Inte för att någon ville det, tvärtom, utan för att jag ville det.

I morse tog Johanna upp ett ämne som jag gick igång på likt Ben Johnson på steroider. Skillnaden var väl att jag snabbt insåg det, och vi båda kunde skratta åt det.

Det är vad jag hoppades när jag skrev på kvällar och min semester, att väcka nya tankar. Det är också min mentors tankar om den, att den kommer ringa i människors inre klockor. En signal, om att det är dags att se på saker och ting med andra glasögon. Eller ta på sig ett par kanske.

För det kommer alltid poppa upp saker som lever i vårt undermedvetna, som vi förpassat dit någon gång när vi kanske inte hade möjlighet att ta itu med det. Men att gömma något är inte samma sak som att det är försvunnet. Först när vi vågar ta fram det i ljuset, trotsa rädslan och verkligen se vad som hände, då kan det försvinna. Ofta är det inte alls så farligt, eller hemskt, som vi intalat oss.

Som den där svensexan. Jag var med. Jag var nykter och såg alltihop. Ingenting särskilt hände, som inte händer på de flesta svensexor. Trots det har det fått ligga kvar som en varböld som vuxit till abnorma proportioner. En händelse som ingen annan minns, som ingen annan bryr sig om. Förutom han.

Hur många andra stunder, förutom det kalaset har blivit förstörda på grund av några personers bristande omdöme? Jag vet inte, men säkert ett flertal. Helt i onödan.

Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv, under många år. Jag är väl medveten om att inte alla har det. Men är det en ursäkt? Är det inte en signal, att det är dags att sätta igång, när något återkommer och plågar oss?

 

Yes! Tack!

av Johnny

Under våren och sommaren skrev jag klart en bok jag väntat på under lång tid. Väntat på att det skulle bli rätt tid. Rätt läge. Nu kändes det inuti att det var det. Det var dags att samla ihop alla lösa blad runt om i lägenheten. Att skriva ner alla de idèer som väckt mig på natten, som ruskade om mig när jag skulle somna.

Den handlar om att utvecklas. Om att ändra perspektiv, att växa inifrån och ut. Hur jag kunnat ta alla mina smärtsamma erfarenheter och använda dem i min utveckling. Nu när det fått landa lite, och jag kunnat se varför, vad och hur.

Det är självklart väldigt annorlunda att använda sitt eget liv som grund för en bok. Att berätta sitt eget livs historia, som jag under många år gjorde stora ansträngningar att dölja. Nu vill jag inte det, jag vill berätta, för det har en plats, Ett värde.

Jag tar upp flera sätt att vända på situationer och vårt sätt att tänka. Jag beskriver också min relation till min mentor och vän, R S Jerdèn, som lärt mig det mesta inom hypnosterapin och sättet att bemöta klienter. Eller människor. Så på något sätt blev det ju också ett examensbevis, eftersom det sammanfattar mycket av det jag lärt mig under de tolv år vi samarbetat. Så när jag lämnade över manuset till honom var det ganska nervöst. Utan tvekan så.

Idag fick jag tillbaka det. Och jag är så otroligt glad. Rörd. Stolt. För betyget var strålande! Jag är faktiskt rent av sketaglad, på ren göteborgska:-)

Jag sms:ade L som läst den innan, vars åsikt jag värderar väldigt högt, om Roberts betyg och hon svarade: ”Du måste tro mer på dig själv Johnny. Du är bättre än vad du själv förstår.” Hur kan man inte bli rörd av att ha såna människor omkring sig?

2

av Johnny

Tjoho! De första andelarna i boken är sålda. Spännande…undrar vem det är? Kanske mamma…Nej, jag sa att dom skulle vänta…kanske Jan Guillou…eller…spelar naturligtvis ingen roll. Men kul!

Va?

av Johnny

Hmm, jag har tydligen fått en inflammation i käkmuskeln…Hur gick det till, jag som knappt säger något på hela dagen? 🙂

 

Häng på!

av Johnny

Vill du vara med och skapa en ny bok? Satsa på den du tror kommer bli nästa storsäljare och få del av vinsten.  Gå in och se hur: http://www.eurekaforlag.se/

Jag vet ju vilken jag tror på…:-)

Kul, sa Bull.

av Johnny

Imorse var det dags för bilbesiktning, en upplevelse som på något sätt är lika nervöst som ett tandläkar besök, Det är något med den där makten den där besiktningsmannen plötsligt besitter, som de emellanåt också gärna demonstrerar. Det gick ganska bra. Han var rätt snäll.

Jag vet inte om det är bara jag, men jag tycker det är lite tragiskt när Femman envisas med sina realityprogram. Idag var det Ullared igen. Det är inte direkt i syfte att framställa människor i god dager som man siktar in sig på speciella karaktärer. Jag tycker det i de flesta stunder handlar om lyteskomik. Att göra sig rolig på andra människors bekostnad, i de flesta fall personer som inte förstår att folk sitter hemma och skrattar åt dem. Personligen gillar jag det inte alls. Men å andra sidan har mobbing aldrig varit min kopp the…

Lillebror Schulman presenterar inom kort sitt och kanalens senaste lågvattenmärke i ämnet. Men han har å andra sidan aldrig gjort någon hemlighet av att han tycker om det. Att mobbas alltså.

 

Taggar schulman, ullared

Boken. Märkesbögen heter den.

av Johnny

Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville, var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…” Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra. Och om det inte gjorde det, kunde ni alltid peka era dömande fingrar och säga att han är galen. Pojken där. ”

Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. Men det är hans mamma, ägare till den framgångsrika reklambyrån i stan, som tycker att han ska ha dem, inte han. När han får sina Björn Borgkalsonger intryckta i munnen önskar han att hon inte köpt dem, att hon lyssnat för en gångs skull. Innan det blir svart.

Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, utåt sett ett liv som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.

Så börjar min bok. Inledningen alltså. Resten är en del av beskrivningen av innehållet.

Det som är nytt med det här förlaget är att man som privatperson har möjlighet att bidra till att böcker man tror på kommer ut på hyllorna. Inte bara de böcker som förlagen tycker ska finnas där. Man kan också välja att investera i boken, och därmed också ha möjlighet att inte bara se till att bidra till kulturutbudet, utan också kunna få del av eventuell vinst. Jag tycker det är en kanonrolig idè. Förhoppningsvis många andra också.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Nils Höglander, Aleksandra Wojcik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB