Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för August 2009

- Sida 1 av 6

Skitäckligt

av Johnny

Vi var tvungna att stänga alla tre toaletter på skolan i morse. Varför?

Jo det visade sig att någon under fredagens slutskede bajsat och kletat ut det på väggar, holk och golv. På alla tre toaletterna!

Hur sjuk i huvudet är man då?

Och vad hade han/hon ätit? Jag menar, tre toaletter…det kräver ju sin man/kvinna.

Städaren vägrade ta det och vi förstod honom. Därför anmälde vi det för sanering. En stund senare kommer städaren lommande och sätter igång att göra rent skiten, antagligen tvångskommenderad.

Undrar om han kommer imorgon…?

Nära ögat

av Johnny

Jag var femton år och det var match om tredje pris i en av de största inomhuscuper i fotboll som finns, Tomtecupen. Det var kalabalik framför deras mål och jag stod vid mittlinjen och såg bollen plötsligt komma rullande mot mig. Instinktivt rusade jag mot bollen och fick på en riktig kanon. Bollen far iväg som en projektil  och träffar målvakten stenhårt mitt i pannan, och han slår bakhuvudet i stolpen, innan han faller ner medvetslös.

Jag minns att jag blev rädd. Ambulansen hämtade honom men så vitt jag vet gick det bra.

Vid ett annat tillfälle sköt jag ett skott som träffade så illa att mottagaren var tvungen att operera bort en testikel. Det kändes inget vidare.

Idag blev jag riktigt rädd igen. Under en skottövning på träningen stod en av de andra tränarna i mål, och jag hoppade in i övningen för att visa. Jag trodde att han var beredd på det. Det var han inte.

På rullande boll får jag på en våldsam träff, och som i slowmotion ser jag hans skräckslagna ansikte när bollen passerar millimeter ovanför hans huvud, så nära att den sniker hjässan. Jag blev helt iskall i kroppen, men som tur var hann han kasta sig bakåt så skottet for förbi upp i nättaket.

”Hur gick det Håkan, herregud, jag trodde du skulle flytta på dig”, säger jag.

”Jävlar, det var nära ögat”, säger han och garvar.

Han är piketpolis och har säkert upplevt värre saker än så. Men nära var det. Nästa gång flyttar han nog på sig. Hoppas jag.

Taggar fotboll

Svåra frågor

av Johnny

Han sitter där, på en gammal stol utanför Konsumbutiken. Den luggslitna människan utgör ett udda inslag i en miljö som är en av Göteborgs allra rikaste, ekonomiskt sett. Jag söker hans blick när vi passerar på väg in för att handla. Han tittar bort, blicken flackar och vill inte möta någon.

När jag och Jo är på väg ut plockar jag upp fyrtio kronor, men en dam kommer före och när han tar emot hennes femtiolapp, sträcker han ett exemplar av Faktum mot henne, men hon viftar undanbedande och säger, ”jag vill inte ha någon tidning, men du ska ha den här.”

Han ser förvånad ut, men tar emot sedeln och säger ”jaha, okej, tack så mycket”, och stoppar undan tidningen och knölar ner sedeln i jackfickan. Jag går fram och söker hans blick igen, men han vägrar ge mig den. Han tar upp tidningen han just la ner i högen och håller fram den.

”Hur går det för dig?” säger jag och tar emot tidningen. Han tittar åt andra hållet, som om han skäms så fruktansvärt över sin situation att han inte klarar att möta ens en vänlig uppsyn. Han skakar i hela kroppen, hans hand skälver när jag tar emot tidningen. ”Det går bra, bara bra”, säger han till slut och tittar på mig en millisekund. ”Fint. Ha det bra nu”, säger jag och lämnar honom.

Jag och Jo sätter oss i bilen, båda tysta. Tidningen är ingen tidning, snarare en klump papier mache’, och det är omöjligt att läsa den. ”Han måste råkat ut för samma regnstorm som jag förut”, säger jag. ”Kan du inte gå och fråga om du får byta pappa”, säger Jo.

”Nej, du vet, han har betalat för den, tjugo spänn, och han har ingen återlämningsrätt på det. Och det är inte tidningen jag vill ha. Jag vill bara stötta honom lite.”

Jag kör hundra meter bort och stannar vid macken för att slänga den blöta pappersklumpen. Jo är extremt ekonomisk och har svårt att slänga saker i onödan. ”Men pappa, ska du bara slänga den så”, säger hon när jag öppnar locket på soptunnan.

”Vill du läsa den då?” säger jag.

”Nej”, svarar hon, och jag släpper ner den i den svarta säcken och stänger locket.

Vi åker därifrån i tystnad. Jo fingrar på sitt glättiga modemagasin, kanske känner hon sig lite illa till mods.

”Du vet, jag vill bara hjälpa honom lite, nu när jag kan. Att ha ett hem borde vara alla människors rättighet, men det är inte så. Jag brukar ärligt talat inte läsa tidningen annars heller”, säger jag och Jo flinar åt mig.

”Men du jobbade ju där, tycker du inte den är bra?” säger hon.

”Nja, inte speciellt. Jag ville skriva, och jag tycker om det dom står för.”

”Hade du kunnat skriva för den här då?” säger hon och håller upp en av Sveriges skvaller/modetidningar.

”Nä, där går gränsen”, säger jag.

”Men om den hjälpte folk utan ett hem då?”

”Kanske. Ska fundera på det”, säger jag och skrattar.

Taggar faktum, hjälp

Close, but no cigarr

av Johnny

Det var så nära att jag fick skriva ”tredje raka”. Vi inledde med två otroligt vackra mål på tio minuter, och dominerade matchen totalt. Vi kunde lett med fem noll med lite tur.

Men eftersom det är flickfotboll ska alla få spela, så efter några byten stod det helt plötsligt 3-2. Till dom andra! Tror ni att man var nöjd? Vår målvakt släppte in en lätt mellan benen, och kom gråtande ut i halvtid. Men inte av den orsaken jag trodde, målet alltså, utan det visade sig att hon stukat fingret efter en kvart och trodde att det inte gick att byta när hon var målvakt…söta dom är va.

I andra halvlek bytte vi in alla igen, förutom målvakten…och pressade dem stenhårt, och kvitterade. Hade domaren kunnat reglerna hade vi gjort minst två mål till och vunnit. Men vi är obesegrade och det andra laget var chockade. Dom vann med 6-2 senast….

Det är fantastiskt vilken skillnad det gör när man tror på sig själv. Det är så härligt att se tjejerna satsa stenhårt i närkamper som dom bara stod och tittade på innan. För en närkampsspelare som jag själv, är det som ljuv musik. Visst är det målen som avgör matcherna, men det är vägen dit det handlar om. Fotboll är hård kamp och mycket passion. Och glädje när bollen går i mål. På rätt sida:-)

Jo mådde inte bra under matchen. Vi var på stan och åt kinamat innan, och jag mår pyton nu också…bläh. Det är jobbigt under matcherna att vara pappa och coach. Jag vill så gärna att det ska gå bra för henne, och när hon blir nersparkad eller så blir jag rädd och arg. Får jobba på det.

Nu vet jag hur mamma hade det på läktarna under åren…

Taggar fotboll

Sagan om

av Johnny

Jag vet inte hur många gånger jag sett Sagan om Ringenfilmerna nu. Jag kan bara erkänna att jag älskar dem.

Jag gillar inte science-fiction, inte heller fantasy, men det här är sagor för vuxna, och som sagt, jag älskar dem.

Tvåan på teve just nu. Om du vill se alltså. Viggo är kungen. På riktigt.

Eftersom det är lördag och vi är hemma, kan vi glädjas åt att det här inte är vi:Fylltrattar:-)

Har du tid?

av Johnny

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
– Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

– Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
– Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
– Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
– Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

– Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

– Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

– Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

– En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att…Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag vräkte upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom.

– Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

– Han överlevde. Och han tog över min fru. Dom är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
– Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

– Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dom fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

– Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Jag funderade åter över de tydliga ärren han hade i ansiktet och pannan, han hade inte sagt något om det ännu. ”Det hände något konstigt idag”, sa han samtidigt som jag hängde av mig kavajen, och mobilen spelade plötsligt sin glada melodi.

Taggar coca cola, polis

”Mer och mer, avslappnad och lugn…”

av Johnny

För ungefär femton år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig.

 Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok.

Den hette ”Din undermedvetna tankecentral” och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm (Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud.

Och det fick han. Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt.

Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare.

Följde känslan alltså.

Se mig

av Johnny

Jag vill att någon ska se mig, och tycka att jag är bra.

Men det finns ingen som gör det. Ingen lyssnar, ingen ser mig, ingen tycker någonsin att jag är bra.

Jag vill att mamma ska krama mig och säga att jag är fin. Jag vill att pappa ska lägga sina händer runt mitt ansikte och pussa mig på pannan, och säga att han älskar mig.

Ingen av dom gör det.

Trots att det aldrig händer fortsätter jag att hoppas. Jag vet, jag är dum i huvudet, men det hjälps inte. För om jag slutar att hoppas, vad händer då? Jag blir så rädd när jag tänker så.

Kanske någon dag så händer det, att någon ser mig och tycker jag är vacker, tycker att jag är bra.

Jag fortsätter hoppas, fortsätter längta. Då kan jag lägga undan alkoholens dämpande rus, och låta huden på mina sargade armar läka, vila från rakbladens vassa egg.

Ärren blir jag inte av med, men det spelar ingen roll. För när kärleken når fram till lilla mig, blir jag världens lyckligaste lilla tjej.

 

Ungefär så sammanfattar jag den senaste tidens samtal med dagens unga flickor. Ibland är det inte lätt att vara professionell.

Kärleksfullt

av Johnny

Det är tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Jag minns hur det kändes, men framförallt när de första kommentarerna började komma. Det var en fantastisk känsla.

Och jag skrev på dagar, jag skrev på nätter. Mitt sinne verkade vara en aldrig sinande skattkista fylld med historier att gräva bland. Kommentarerna blev fler och fler, och det som var mitt syfte, att få reda på om jag kunde skriva överhuvudtaget, om jag kunde beröra någon, blev kärleksfullt besvarad med ett ja.

Flera av mina manliga vänner har gjort sig lustiga över att det nästan bara är kvinnor som verkar följa det jag skriver. Ialla fall om man läser kommentarerna. Men vad spelar det för roll, egentligen? Jag förstår att det beror på att jag nästan alltid skriver utifrån djupet av mina känslor. Det kanske inte är intressant för vissa, skrämmande för andra. För män kanske det inte är ointressant, mer att det är svårt att erkänna och svårt att prata om. Jag tycker inte det, så därför skriver jag om det. Sen får man tycka vad man vill, naturligtvis.

Jag hade en intressant diskussion under en promenad med några kvinnliga kollegor igår, om manligt och kvinnligt. Jag berättade om min c-uppsats som handlade om just det, varför det blir som det blir, genetiskt eller social inlärning.

”Men varför har ni så himla svårt att visa känslor”, frågade M.

”Jag vet inte om det finns något helt enkelt svar, men tänk på hur annorlunda vi behandlas från början. Om en liten pojke ramlar och slår sig ropar vi snabbt att,´ställ dig upp nu, stora pojkar gråter inte, kom igen, det gör inte ont.´

Men tänk om det gör ont som f-n? Tänk om den lille pojken är jätteledsen? Kommer han lära sig att det är något positivt att uttrycka något smärtsamt? I värsta fallet kan det hända att han blir retad och får frågan om han är en liten tjej så som han lipar. Då kommer han snabbt på fötter, jag lovar!

Med flickor gör vi inte alls så. Om det är en flicka som ramlar och börjar gråta springer vi snabbt till undsättning och tröstar. ”Men lilla älsklingen, hur gick det, kom ska pappa blåsa så det blir bra igen. Berätta var det gör ont lilla gumman…”

Kommer det bli några problem för henne att uttrycka sig om saker som gör ont i framtiden? Inte i samma utsträckning gissar jag.

Vad vi kom fram till? Att kvinnor och män är olika. Spelar det egentligen någon roll vad det beror på?

Och ja, min mamma gullade med mig när jag var liten. Case closed.

 

Ett hus, ett liv

av Johnny

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa ”stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det”. Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB