Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för April 2010

- Sida 1 av 1

Mom.

av Johnny

                                     

När hjulens dunkande mot vägbanan började vagga in mig i någon form av behagligare tillstånd började bilder dyka upp på näthinnan. Dire Straits spelade Brothers in Arms på cd-spelaren, och jag mindes när vi var i Spanien, min bäste vän och mina föräldrar. Det var den bästa resan jag varit på. Vi var unga och fulla av liv, det var sol, bad och party hela nätterna. På dagarna stod mamma och försökte få våra vita kläder rena efter nattens bravader. Det var inget lätt jobb.

 

Det var sån hon var mamma. Alltid snäll, ställde alltid upp och sa aldrig nej. När jag tänkte på det, kunde jag nog inte komma på en enda gång hon sagt nej. Hon var helt enkelt en sån mamma alla barn ville ha. Alltid glad, aldrig arg eller gapig. Som bakade bullar och serverade dem med kall mjölk, och lät en ta så många man ville. En mamma som var hemma och inte började jobba förrän alla barnen börjat skolan. Då kunde hon börja fundera över vad hon själv ville göra med sitt liv. En mamma som satte sina egna behov i bakgrunden, och alltid lät barnens behov och önskningar komma i första hand. En drömmamma med andra ord. En sån som de flesta bara får läsa om i böcker av Astrid Lindgren.

Och här satt jag i bilen på väg hem till henne för att konfrontera henne med att jag var arg för att hon varit för snäll. För att jag ansåg att mitt liv hade blivit mycket bättre om hon hade lärt mig sätta gränser, att det var okej att säga nej, att världen inte såg ut som den gjorde hemma hos oss. Alla var inte snälla och konfrontationer var ingenting farligt. Visst kunde hon ha gjort saker annorlunda, men vilken förälder kunde inte det? Jag visste hur tufft hon hade haft det under sin uppväxt och antagligen ville hon se till att vi aldrig saknade kärlek eller var rädda eller ledsna. Det hade till och med varit så viktigt för henne att hon valt att låta hela sitt eget liv bara puttra i bakgrunden och satsat allt på oss. På gott och ont naturligtvis. Men jag var helt säker på att hon gjort det med goda avsikter i sitt hjärta, att hennes högsta önskan var att vi skulle vara lyckliga och friska. När vi mådde bra mådde hon bra. Det kom fram fragment av samtal med vänner där de berättat om mammor som bara var irriterade, aldrig lyssnade eller hade tid. Tvärtemot mina erfarenheter.

Jag körde in till kanten och stannade bilen på en busshållplats. Skulle jag vinna någonting på att ta upp det här med min mamma? Vad skulle det leda till? Även om hon sa att okej, jag förstår vad du menar, förlåt mig, det var inte meningen, skulle det förändra något? Nej. Och varför skulle hon be om ursäkt för något hon inte gjort med mening, inte ens varit medveten om? Jag visste också att hon avskydde konflikter och skulle antagligen gå i försvarsställning direkt. Nej, det fanns ingenting att vinna på det. Det enda jag kunde göra var att ändra mitt eget sätt att tänka om det. Min mamma skulle aldrig ändra sig. Hon skulle aldrig börja säga nej eller sätta gränser. Och vem var jag att komma och kräva att hon skulle ändra sig? Jag bestämde mig för att vara nöjd med att ha fått den här förståelsen om varför jag på många sätt blivit som jag var, var dessa mönster kom ifrån och vad jag kunde göra annorlunda. Det skulle inte tjäna något syfte att kasta skuld på min mamma. Hon var en klok människa, hon var säker medveten om att hon kunde gjort många saker annorlunda. Men med facit i hand hade jag valt min mamma före alla andra mammor jag någonsin träffat på. Ingen är perfekt helt enkelt. Inte hon, inte jag. Men vi är bra ändå.

Med de tankarna vände jag bilen och satte fart tillbaka mot stan igen. Dire Straits spelade fortfarande i högtalarna, men min sinnesstämning var en helt annan. Det var lugnt i kroppen. Min mun log mot mig i backspegeln. Jag hade fått svar, svar som skulle bidra till att förbättra min livskvalitet avsevärt. Jag var lycklig. Och min mamma var fortfarande världens bästa mamma.

Som det ska.

av Johnny

”Att skiljas är att säga adjö en smula”

Att våra barn växer upp och blir självständiga är helt naturligt. Men kan man förbereda sig på det? Borde de åtminstone inte vänta tills vi är redo att klara oss själva?

Jag kände mig ledsen, men visste inte riktigt varför. Det hade varit samma sak förra veckan, samma dag som min dotter åkt hem till sin mamma. Och nu kändes det likadant. Jag satte mig ner och lät alla känslor komma till mig, och blev påmind om morgonens tidiga telefonsamtal från en dotter som grät av stress inför terminens första skoldag. Husnycklarna till mammas hus var kvar hemma hos mig, och hon skulle börja om tio minuter och kunde inte låsa deras hus.

 ”Ta det lugnt gumman, gå du till skolan så åker jag dit och fixar det”.

”Pappa jag orkar inte hålla på och åka fram och tillbaka mer, klarar inte hålla reda på alla saker.”

Efter några lugnande, uppmuntrande ord skyndade hon iväg till skolan och jag till min före dettas hus för att låsa ytterdörren.

Nu när jag satt där insåg jag att det inte längre var ett trött barns hastigt urhasplade uttryck för stundens frustration, nej, det var allvar. Min lilla flicka hade blivit stor, och hon bad mig hörsamma hennes önskan om att slippa slitas fram och tillbaka med sina väskor och påsar. Det var nog inte första gången. Jag vet inte, men det var första gången det nådde ända fram.

Det hade varit aktuellt tidigare, men då var det som det alltid varit fram till dess, att hon inte klarade av tanken att ”lämna” någon av oss vuxna. Så vi gjorde så många förändringar vi kunde, och allt blev mycket bättre. Då. Men nu räckte inte det längre. Puberteten var inte heller längre bara ett ord utan verklighet. Det var en ny tid, med nya förutsättningar. Nya behov. Och nu är det också så att hennes mamma och den nya familjen har helt andra ekonomiska förutsättningar än vad jag, pappa, har. De bor i ett fint hus alldeles vid skolan och kompisarnas hus. Jag bor i en lägenhet en bit ifrån, visserligen så nära det någonsin går utan att kunna köpa ett hus, men ändå. För tonåringar är avstånd lika med pest. Och jag har insett att hon nu kan tycka det känns lite jobbigt med vår lilla lägenhet i jämförelse med kompisarnas jättekåkar. Eller kanske inte jobbigt, det är bara svårt att vara ifred. Det tycker jag med.

Mot alla celler i min kropps egentliga önskan insåg jag vad jag måste göra. Jag lyfte telefonen och ringde till min dotters mor. Jag hörde mig själv säga, ”Jag tror det är dags att Jo får slippa flytta runt ett tag. Det känns som hon är stor nog att bestämma det själv, och hur ont det än gör känns det som hon helst skulle vilja landa hos er ett tag. Vad tror du?”

 Det blev tyst en stund, hon om någon visste vad det innebar för mig att säga det jag just gjorde.

”Ja, hon tog faktiskt upp det själv häromdagen, men hon visste inte hur hon skulle kunna säga det utan att göra dig ledsen.”

 Jag kämpade med den stora klumpen i halsen och sa, ”hälsa henne att jag har fullt upp och att jag tycker det viktigaste är att hon har det bra. Trots allt är det inte hennes uppgift att se till att vi mår bra, det är faktiskt tvärtom.”

”Det här är verkligen stort av dig, jag blir riktigt rörd. Vet inte om jag klarat det ännu”, sa hon. Vi pratade lite till innan vi la på. Och tårarna sprutade ur mig, jag lät allt bara komma, och det var skönt.

För ända sen min dotter föddes har jag varit rädd att hon ska lämna mig. Jag har lagt mig själv åt sidan, alltid funnits till hands. Och fram tills nu hade det aldrig funnits i vår värld att hon skulle välja att vara mindre tid hos mig. Men det slog mig att det gjorde hon ju inte nu heller. Hon väljer att vara mer tid med sig själv. Det handlar inte om att vi vuxna ska föda våra hungriga egon, det finns inget rätt eller fel. Det finns bara ett barn som vågar uttrycka sina behov för att må bra. Och mitt i den värsta separationsångesten kan jag ändå se att det är något bra. Vi har lyckats. Hon är trygg. Vår flicka har blivit stor. Kanske är det inte krångligare än så.

 

Pappatankar.

av Johnny

Vad hade jag att jämföra med? Min egen far, han som alltid var som en klippa, alltid pålitlig, alltid närvarande, alltid…där. Stabil. Stark. Trygg. Inga överraskningar, men alltid fungerande.

Det var inte så jag såg mig själv. Snarare som kaptenen på det sjunkande skeppet, han som surrat fast sig vid masten och hoppades att det någonstans, längre fram, fanns lugnare vatten. Förhoppningsvis innan det slutliga vattenfallet skulle uppenbara sig och sluka den bräckliga farkosten.

Jag vet inte om det finns någon ideal tidpunkt för att bli förälder. Som pappa finns det nog oftast en tidpunkt längre fram som verkar mer lämplig. För det där ansvaret skrämmer oss. Säkerligen även för många kvinnor också, men min känsla är att vi män ser det som mer skrämmande. Att få vår frihet inskränkt. Kan det vara det som får oss att darra?

I mitt fall berodde det på flera olika orsaker. Framför allt hur jag mådde just då. För att jag velat ha barn hade jag aldrig tvekat om, men just då, när jag kämpade för mitt eget liv? Jag minns hur jag satt i bilen och grät, försökte förstå vad som var meningen med det här? Vad skulle jag kunna erbjuda det där lilla oskyldiga barnet, som trodde att det kom till världen och skulle få en pappa som var sådär, som min egen far? Pålitlig. Stark. En klippa. En man.

När jag sitter där i soffan bredvid min tonårsdotter och ser på film en lördagskväll som igår, eller läser ett kärleksfullt sms från min son, kan jag bara konstatera att det där lugnare vattnet tydligen dök upp. Eller så knöt jag upp repen och tog kontrollen över skutan, och styrde mot ett ställe där det fanns en plats i en hamn som kändes hemma.

Jag vet att jag inte är som min pappa. Men jag vet nu också att jag är en bra pappa ändå. Pålitlig. Stark. En klippa. Fast på mitt sätt. Jag visste det bara inte då. Inte när rädslan slet sönder mig, när tvivlen överröstade allt förnuft.

Tack mina älskade tonåringar. För att ni är så fina. För att ni hjälpt mig att se vad jag är. Vem jag är. 

Jag älskar er. 

Fyra noll.

av Johnny

”Jag minns när jag fyllde tjugo. Sen sa det bara svisch och tiden flög iväg.”

Jag kommer ihåg när min dåvarande chef sa det där när vi åt tårta på min tjugoårsdag på jobbet. Det känns som det var igår. Åtminstone ganska nyligen. Men det är det inte. Tiden har gått.

Jag förstår det när Jo sjunger för mig på morgonen, och det har gått lika länge sedan den dagen på kontoret. För idag fyller jag fyrtio år.

Ingen av ungdomarna på jobbet har gissat i närheten, och jag ser det som ett bevis på att mitt sätt att vara inte är tidsbundet. Att det lyser igenom på utsidan hur vi känner oss på insidan.

En rolig kommentar av en kollega, ”jag som varit orolig att bli gammal, men ser man så fräsch ut när man fyller fyrtio så är det kanske inte så farligt”, och jag vet inte om det var på kul, men jag gillar det. Inte för att jag bryr mig om någon tror att jag är fyrtio eller ej, men att andra ser på mig och tycker jag är hyggligt fräsch gör mig glad. För det har varit tufft som f-n ibland, det går inte att sticka under stol med.

Jag fick en sak av Jo i morse, som berörde mig så djupt inne i mitt allra innersta, att jag hade svårt att kontrollera det. Eller, det kunde jag inte. För hon hade gjort en sak, något som innehöll allt jag som nuvarande tonårsförälder sökt, som gav mig så många svar, på så många svåra frågor.

Så jag grät. Jag grät tårar av lycka, lättnad och kärlek. För jag trodde att hon glömt, att allt som varit var förbi, att jag trott saker som inte var sant, att allt jag gjort varit obetydligt. För så kan det kännas ibland, när saker förändras och man inte får svar. När svaren får stanna vid egna, oftast felaktiga tolkningar genom egots filter, istället för genom förtröstan och kärlek. Så som det borde vara. Så som det är när man är trygg.

Dagen har varit fylld av underbara samtal, meddelanden i alla dess former, och elever och kollegor har kramats och jag har fått presenter och bjudits på lunch, där mina kära kollegor sjöng så vackert för mig inför övriga matgäster. Det gjorde mig varm. På flera sätt.

Min käre son har jag tyvärr inte fått träffa idag, men det tar vi igen i helgen. Pratat har vi gjort och det räcker långt.

Kvällen avslutades med middag, mor och far ville givetvis ge sin minste gosse sina presenter på rätt dag. Det hade jag inget emot:-)

Jag ligger i soffan och inser att jag borde lagt mig för länge sen. Man är ju trots allt inte tjugo längre…

På landet hälsar man.

av Johnny

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av”tack för visad hänsyn-kod”. Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit ”tjenare” med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte.

 Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.

Påsk, ledigt och ha det gott.

av Johnny

Glad Påsk kära Ni!

För egen del är det underbart att bara vara ledig. Senaste tiden har varit lite för mycket och jag har känt mig trött. Har dock kommit igång på gymet och det är riktigt roligt. Att Jo nu är så stor att hon är med och tränar på Sats är lite svårt att greppa, men likaväl kul. Har de senaste dagarna haft rejäl träningsvärk, och det kanske är något fel på mig, men jag njuter lite av det. Ganska mycket faktiskt.

Idag sätter jag mig i bilen och åker norrut, till barndomens hemtrakter. Påskmiddag med familjen väntar. Inom mig bor en önskan om att starta något nytt, och samtidigt är jag glad så länge jag får ha det så här. Jag älskar min familj, men känner mig… vuxen tror jag. Kanske beror på att jag bara är någon vecka bort att fylla fyra noll. Har inga problem med det. Ska faktiskt bli lite kul. Några av tjejerna på skolan trodde jag skämtade, att jag skulle fylla något runt trettio. Jag är säker på att vår ålder speglas i hur vi känner oss, hur vi beter oss. Och jag är en barnslig jävel, men det är jag glad för, det hoppas jag aldrig ska ändras.

Jag önskar Er en härlig helg med skön ledighet och god mat. Och mycket godis. Vad ska ni göra förresten?

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB