Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för March 2011

- Sida 1 av 1

En början, till slutet.

av Johnny

Kapitel 1.

Hur fan gör man nu? Han reste sig upp och släppte greppet om brevet som nyss meddelat honom det han fruktat en tid. Det landade på det slipade trägolvet och vecklade ut sig för att sedan lägga sig platt. Det gjorde honom ännu mer förbannad, precis som om beskedet skulle tränga ända i själen.

 ”Fan i helvetes jävlar!” skrek han och rev åt sig brevet och slet det i smulor, för att sedan fortsätta med att ta den gamla trästolen och vräka den med allt ursinne han kunde uppbringa, rakt in i väggen bakom soffan. Den gamla nedgångna pinnstolen pulvriserades i ett moln av klassiskt svenskt hantverk. Den var gjord av hans farfar en lång tid sedan.

   Johan Anders Lindström, född 1963-07-26, gick ut i köket och tog fram den gamla flaskan Jägermeister som stått orörd i skafferiet så långe han kunde minnas. Det var en gåva från hans tidigare svärfar, men Johan hade aldrig kommit sig för att öppna den. Nu spelade det inte längre någon roll. Korken gav med sig efter ett par försök, och den lätt trögflytande vätskan fyllde strax hans Ikeaglas. Han insåg samtidigt som innehållet dansade ner längs strupen att den gjorde sig bäst serverad kall. Inte för att det kändes särskilt viktigt nu. Just nu handlade det bara om att döva. Trycka undan. Något han utvecklat till en superkraft genom åren. Frågan var om det skulle hjälpa honom nu. Eller hur länge.

   Han reste sig upp och drog ut lådan bredvid spisen, samtidigt som han åter fyllde glaset innan flaskan förpassades till frysens innandöme. Ur kökslådan drog han fram paketet med Marlboro som legat där sedan han slutade röka fyra år tidigare. Varför skulle han avstå den njutningen nu? Raskt fick han ut en av cigaretterna ur paketet, förde den till munnen och redan där kände han sig lite bättre. Lukten av tobak tillsammans med smaken på läpparna fyrade av en orkan av lustsensationer i kroppen, vilka bara intensifierades i styrka när elden från tändaren fick fart på nikotinet som han girigt sög i sig. Varför hade han förnekat sig denna glädje? Med en skakning på huvudet drog han ännu ett djupt bloss, tömde sina lungor innan han lät det sista i glaset rinna ner i magen och värma honom ännu lite till. Det började kännas lite bättre.

 Ända tills han reste sig och blicken fastnade på korten på hans båda barn. Johan gick fram till dem, tog dem i sin hand och kände att det inte skulle räcka med all världens Jägermeister eller Marlboro för att stoppa det här. Tårarna började först i form av små droppar som föll ner på korten i sina silverfärgade ramar, tagna under deras semester på Kreta ett antal år tidigare, för att sedan öka alltmer i omfång och styrka. Till slut grät han så att hela kroppen skakade, och benen bar honom då inte längre, utan han föll ner på golvet och kröp ihop i fosterställning, knappt längre vid medvetande.

Märkesbögen.

av Johnny

”Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…”

”Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra.” 

Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. ”Märkesbögen” skanderar de samtidigt som han tvingas ta av sig ända tills han står naken och huttrar i kvällskylan.

Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, villa och jobb, som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår det där puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.

Så. Nu vet du hur min bok börjar. Och vad den handlar om. Vad tror du?

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB