Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för September 2009

- Sida 1 av 5

Wait a minute…

av Johnny

Middag och bio, på en vanlig onsdag, fina grejer.

Lite mycket sex och överdrivet sexsnack, vulgoklass emellanåt, inte så kul när man har ungarna med. Kanske borde kollat det lite bättre innan. Vänta nu, jag snackar om filmen alltså…:-)

”The ugly truth.” Eller ”The bad mouth” kanske hade passat bättre.

Vi skrattade nog allra mest åt trailern med Travolta och Robin Williams. Matt Dillon också. Och en massa djur.  Jag fastnade i en skrattvolt och kunde inte komma ur den. Pinsamt såklart. Men pappa!

Finaste sällskapet, toppklass:-)

Hej John Blund, välkommen…

Det ordnar sig.

av Johnny

Det enda ljudet som hördes var det från metallskrapan som frenetiskt skalade av den gamla färgen från träfönstret. Han drog den om och om igen, uppifrån och ner, med full koncentration på det, precis som om jag inte var där, inte överhuvudtaget fanns. I hans grova nacke rann små svettpärlor ner och verkade hejda sig på samma ställe, för där började en allt större svettfläck ta form.

Jag satt på den vitlaserade köksstolen bakom honom och väntade. Hoppades att han skulle förstå, att han skulle ta sitt ansvar och se mig. Men varför förstod jag inte egentligen. Det var väl bara en barnslig förhoppning, om att människor kunde ändra sig. Egentligen trodde jag inte det, men hur skulle det se ut om man bara la sig ner och slutade. Slutade att hoppas. Det var orsaken att jag orkade gå vidare. Min tro på att saker och ting kunde gå att ändra på. Bli bättre.

”Helvete!” skrek han plötsligt och kastade skrapan tvärs över rummet. Jag väcktes ur mina tankar och såg hur blodet rann häftigt ur ett stort skärsår över hans vänstra pekfinger. Jag flög upp och sprang ut på toaletten, samlade ihop en stor hög med papper och rusade tillbaka in till honom igen.

”Här, ta det här och kläm åt ordentligt. Har du någon förbandslåda eller nåt?” sa jag.

Han nickade mot köket och jag gick ut till städskåpet och fann en förbandslåda som antagligen legat där sen finska vinterkriget, men fann kompresser och en gasbinda. Vi hjälptes åt att lägga om såret, och det kändes fint. För ett ögonblick kändes det som vi var riktigt nära. Då drog han sig undan, flyttade sin stol ett steg åt vänster. Ett steg bort. Och jag kände den där klumpen i halsen, som jag gjort så många gånger förr. Och till min stora förtret kände jag tårarna först bränna likt eld under ögonlocken, för att sedan släppa taget och strömma nerför blossande kinder. Jag ville inte ge honom det.

”Varför grinar du? Det var ju jag som skar mig, inte du”, sa han. Jag visste inte om han försökte vara rolig eller om han var så jävla korkad, det kunde vara vilket som.

”Vet du, jag kom hit idag för att försöka lappa ihop något jag inte ens visste om det fanns. Du bevisade just att det inte gör det. Jag tycker du ska sitta här ensam, din bittra jävel! Jag kommer aldrig tillbaka, aldrig, fattar du? Men va fan bryr du dig om det? Ingenting, precis lika lite som du alltid gjort!” Jag skrek, med tårarna flödande nerför kinderna, och jag var så arg, ville slå honom men lät bli. Istället reste jag mig, tog min jacka i hallen, öppnade dörren och gick ut.

Det blåste kalla höstvindar och jag drog upp dragkedjan på jackan och rättade till kragen. Min andning var hulkande fortfarande och jag försökte andas djupt, men det var svårt. Jag skulle aldrig förstå honom, men bestämde mig för att det fick vara så. Även om jag aldrig skulle kunna skaka av mig det helt visste jag att det gick att hantera. Det hade ju fungerat hittills. Det skulle det göra i fortsättningen också. Jag var trots allt glad för en sak där jag gick med höstgruset knastrande under sulorna. Att jag inte var han. Det kändes fint. Jag såg bussen på avstånd och ökade hastigheten och längden på mina steg. Nu skulle jag hem. Hem till någon som älskade mig. Det gjorde mig varm inuti och torkade tårarna. Hur många kan säga det ändå, tänkte jag? Att man har någon som älskar en, som väntar på att man ska komma hem. Bussdörren gled upp och jag antar att jag log när jag klev på, för busschauffören sprack upp i ett stort leende som var en trevlig spegel. Jag kände att kroppen släppte alla spänningar när jag sjönk ner på sätet och lutade mig mot fönstret.

Det skulle ordna sig, det visste jag. Och jag slöt ögonen och somnade till ljudet av däck mot asfalt, och tankar om en framtid som var lycklig.

En favorit.

av Johnny

”Du får gärna gå bredvid mig, men inte över mig.”

Tack

av Johnny

En av killarna jag jobbat mest med ropar på mig när vi är på väg in i skolan. Han är arton år och står framför flera av sina kompisar och vinkar att jag ska komma. Jag går fram och frågar vad han vill.

”Jag ville bara säga att du är den bäste läraren jag haft”, säger han.

Jag får en liten klump i halsen och famlar för en stund efter rätt sak att svara.

”Tack, vad snäll du är”, säger jag till slut. ”Jag blir jättestolt och glad ska du veta.”

”Ja men jag menar det”, säger han med ett leende.

Jo det vet jag. Det är det som gör det så fantastiskt. Belöningen för ett i övrigt ganska oglamoröst jobb.

Taggar lärare

Nu du, ska pappa visa dig…

av Johnny

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket, det första i hennes då unga liv.  När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: ”Nu ska du få lära dig vad besvikelse är”. Och tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. ”En bitter jävel”, sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det. Att hon fick se den alltså.

Frågan är om man behöver ta till extra åtgärder för att lära barn om besvikelser. Livet brukar kunna fixa den saken ganska bra ändå, vad det lider.

Taggar besvikelser, läxa

Ras

av Johnny

RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.

Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som ”varför har jag alltid sån otur”, eller ”varför är jag så förbannat klantig jämt”, ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?

När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?

Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller.

Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.

Staket, gränser…med mera

av Johnny

Jag gav Jo fullständig frihet för ett år sedan. Naturligtvis för att tanken var att det var det bästa för henne. Jag borde vetat bättre. Barn behöver gränser.

Jag minns när Jo var sex-sju år, och vi pratade med någon barnpsykolog för att vi vuxna tyckte så olika om det mesta och behövde råd. Jag minns hur han pratade om ”staket”, att barn behöver det att hålla sig innanför för att kunna slappna av. Det lät vettigt.

För själv hade jag inte en enda gräns som barn. Åtminstone inte någon uttalad. Mina gränser gick där mina föräldrars skuldsignaler nådde fram. Det kändes inte bra. Jag hade velat ha det där staketet istället.

Jag minns också hur den där psykologen pratade om hur barn ibland kan lura oss vuxna genom att kunna föra resonemang som får oss att tro de är mognare och mer kapabla än i verkligheten. Vi såg på varandra och insåg att Jo blåste oss på konstant basis med ett resonemang värdigt en universitetsprofessor. Hade inte med resonemanget att göra. Jag bara kom ihåg det, okej?

För det här handlade om hur jag i veckan bytte ut den där fullständiga friheten till något som kändes bra för alla parter. Eller vi gjorde det, i samråd. I hela gänget. Och jag märker på Jo att hon tycker det känns bra. Staketet är uppspikat. Hon vet var det börjar och slutar. Jag med.

Taggar gränser

I arla morgonstund

av Johnny

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nycklarna i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen.”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.

Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.

Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar och på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil, som varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.

Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Huvudet bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gaspedalen istället.

Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan sjuttiofem meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Fredag

av Johnny

Jag hör det redan när de första tonerna når fram, att jag älskar den. Det är få artister jag verkligen gillar nu för tiden, Winnerbäck är definitivt en sådan. Faktiskt den jag gillar allra mest. Därför är jag förväntansfull nu när jag lyssnar igenom den nya skivan. So far, so good.

På kylskåpet sitter en biljett till hans konsert på Lisebergshallen sista oktober. Det ska bli riktigt grymt.

Det har varit en riktigt tuff vecka på jobbet. Varken igår eller idag har jag haft lunch, därför är jag glad när jag styr ut från parkeringen, trött på möten och att vara närvarande. När jag ringer Jo för att kolla upp menyn inför dagens fredagsmys, känner jag en otäck känsla krypa upp genom kroppen, och likt en bläckfisk slingra sig runt mig och krama mig tills det blir svårt att andas. För när hon svarar låter det som om hon gråter. Och det är väl inget farligt i sig, men hos mig väcker det is i blodet.

För det fanns en tid när en stor del av samtalen med henne inleddes med en djup gråt som tog en god stund att lugna ner. Det fick mitt nervsystem att ligga på fullt påslag konstant, varje dag. Morgon som kväll. Fy fan.

Men hon grät inte. Det var en kompis som gick bredvid och skojade. Jag andades ut och bläckfisken släppte sitt grepp och kröp tillbaka ner under stenen. Och det fick fortsätta att vara fredag. Skönt. Underbart.

Menyn undrar du? Ja som vanligt börjar den med t och slutar med acos. Men man vill ju kolla. Ifall ifall.

En underbar fredag önskar jag dig. Oavsett vad du gör, hoppas jag du gör det med glädje.

 

Taggar fredag

En dyrköpt läxa.

av Johnny

Följande utspelar sig en eftermiddag i det ”goa Göteborg”:

En man som inte är av svensk härkomst kliver på spårvagnen vid Järntorget. Utan att stämpla fortsätter han in i vagnen på jakt efter en sittplats. En äldre dam noterar att han inte stämplar och raljerar högljutt över detta. Kommentarer som ”jaha, typiskt såna där”, och ”komma hit och ta för sig det kan dom, men göra rätt för sig, nähä då”, hörs från tantens sura trut. Mannen ifråga tar ingen notis utan sätter sig på sätet bakom ”sur-Ada”. Under färden fortsätter hon sitt muttrande om utlänningar, moral och så vidare. Lite längre fram på färden kliver två kontrollanter på vagnen. Tanten plockar med triumferande min fram sin köpta biljett och håller den i handen framför sig, så att alla kan se att hon har iallafall betalat. Utan ett ord lutar sig den utländske mannen fram, tar tantens biljett ur hennes hand, stoppar den i sin mun, tuggar…och sväljer!

Hon tappar allt, börjar se sig om efter hjälp, men inget stöd finns att få. När biljettkontrollanten kommer fram och frågar efter biljetten, stammar hon fram ”ha, ha..han tog biljetten och och…åt upp den! Det är sant, fråga dom andra här”! Kontrollanten ser sig omkring, men alla övriga passagerare har vänt sig åt andra håll, medans de knappt kan hålla sig för skratt. Hans kollega som började bakifrån i vagnen har kommit ikapp och frågar vår utländske vän om biljetten. Med vänlig min sträcker han fram sitt månadskort. Kontrollanten tackar, mannen stoppar ner sitt månadskort, samtidigt som tanten tvingas kliva av vagnen högröd i ansiktet.

Jag hoppas hon fick med sig något mer än ilskan över böteslappen i fickan. 

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB