Jag sms:ar med en vän som sitter på ett hotellrum och förbereder sig för något av det svåraste vi ställs inför: att begrava sin mamma. Jag försöker säga saker som tröstar, som hjälper eller lindrar. Vet inte om det fungerar, eller ens går. Jag hoppas det. Och jag hoppas det går bra imorgon. Det gör det. Det måste det.

För ett par år sedan ringde min mamma och sa att hon varit hos doktorn. När jag frågade vad han sagt, blev hon tyst en stund innan hon svarade: ”Han sa att jag har cancer.”

Jag satte mig ner och grät ohämmat, ville att det inte skulle vara sant. Jag ville inte, kunde inte tänka mig ett liv utan mamma. Vem skulle jag ringa då, när livet körde ihop sig?

Men mamma blev frisk. Jag är så tacksam för det. En dag lämnar hon oss, men det blev inte då, och jag är glad för alla dagar hon är här. Med oss. Hon är en fin mamma. Och en fantastisk farmor. En sån som man läser om i sagor.  Men den här är på riktigt.

När jag började skriva kom tankarna på hur svårt jag tyckte det var när mormor och morfar lämnade mig. De var mina bästa vänner, min trygghet i stan när jag flyttade hit sexton år gammal. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg sexton år gammal så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Men tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda ”jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig”!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
– När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen.”

Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.