Första gången vi gick till Ullevi var Jo bara sex år. Jag trodde det skulle bli en kort upplevelse med tidig hemgång. Jag kom ihåg när min morbror fick kasta in handduken redan efter första halvlek när kusin Andreas var med första  (och enda) gången. Trots popcorn, korv med bröd, dricka…så blev frågandet om ”när ska vi gå hem” för mycket för käre morbror Yngve. Vi gick hem.

Men Jo satt kvar. Hon ville inte ens gå hem lite tidigare för att jag ville slippa den värsta trängseln. Blåvitt hade bitit sig fast i henne. Precis som alla andra i min släkt. Jag tror inte ens hon åt upp popcornpåsen faktiskt.

Hon har pratat om det som att det var något väldigt mysigt och tryggt att sitta där bredvid mig och bland alla människor. Något vi delade, hon och jag. Och ja, det var väldigt mysigt.

Det första derbyt vi var på mellan Blåvitt-ÖIS var en underbar tillställning. ÖIS var bra på den tiden med sina brassar och därför var det ännu större när Blåvitt vann med 5-2. När Tomas Rosenkvist vräkte in 5-2 i slutet stod vi uppe i trappan och jag minns hur hon darrade i hela kroppen när jag kramade henne och snurrade henne i luften. Vi skrek och hurrade ihop med 45ooo på läktarna. Det tog en stund innan hon somnade den kvällen. Jag med.

Sedan dess har det blivit ett antal derbyn för oss. Men eftersom ÖIS trillade ner en division blev det ett oönskat stopp i vår besökstradition. Nu är de tillbaka, och det tackar vi för. Bara att hoppas att vi får stå där idag igen, nu när det är dags för höstens stora match, med glädjen vibrerande i våra kroppar.

När Jo fyllde sju var det enda hon önskade sig en hel Blåvittmundering. Det fick hon naturligtvis. Tröja, byxor och strumpor. Hon var stolt som en tupp när hon paraderade i den dräkten på väg till Ullevi. Jag frågade om hon skulle ha den idag också. Hon svarade inte, men blicken sa desto mer.

Bara för det ska jag leta upp det där kortet jag tog när hon fyllde år, iklädd sin nya fotbollsdräkt, men utan tänder. Bara för att påminna om hur söt och snäll hon var…Det blir populärt:-)

 Ofta!