Nej!

Det räcker nu. Jag orkar inte läsa om fler vansinnesdåd mot flickor som inte ens hunnit börja gymnasiet. Jag försöker förstå, men det går inte. Det finns ingenting som kan göra det här begripligt. Ingenting.

Igår såg jag någon på TV4 läsa upp nyheten om den femtonåriga flickan som överfölls av en ung man och höggs upprepade gånger i bröst och mage med kniv. ”Läget är allvarligt men stabilt.” Fy fan.

Jag har precis lämnat min älskling och sitter med kvällstidningen och läser om hur den femtonåriga flickans pappa pratat med sin dotter samtidigt som hon blev överfallen. Hur han hörde hennes skrik på hjälp medan en psykopat hugger sin kniv i hennes mjuka kropp, och hur det sedan blir tyst. Han kastar sig i bilen och kör mot den plats hon befann sig på under samtalet, och ser henne ligga där med blodet pulserande ur stora sticksår. Hans lilla flicka han burit i sina armar när hon somnat i soffan, bäddat ner henne i sängen och pussat henne god natt, strukit hennes hår och i den stunden insett att han aldrig känt en större kärlek än så. Kanske dröjde han en stund vid sängen, bara för att han var så lycklig, bara över att hon fanns.

Flickans föräldrar i artikeln ovan fick aldrig ens chansen att säga hej då, eller hoppas att läget skulle bli ”stabilt, men allvarligt.” De fick besked av Polisen att deras saknade dotter funnits mördad av en jämnårig, i ett buskage. Och i samma stund blev deras liv aldrig någonsin detsamma.

Jag möter pojkar med trasiga liv, med föräldrar som aldrig funnits där för att förhindra katastrofer av det här slaget. Pojkar som inte har några hämningar, inga hinder, inget som gör att de avstår när vansinnet skriker dem i öronen. Det är så hemskt, så vidrigt, så fruktansvärt skrämmande.

Min kloke vän Henrik, som också är tvåbarnsfar, säger på sitt vanligt trygga sätt när jag uttrycker min rädsla, att ”det enda man kan göra är att hoppas att de aldrig korsar vår väg.” Visst är det så. Men ändå.

Jag skickar en kärleksfull tanke till de föräldrar som förlorat sina älskade barn. Måtte ni finna ett sätt att gå vidare. Jag har inget svar på hur, jag bara ber för att ni ska klara det.