Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

Ett hus, ett liv

av Johnny

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa ”stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det”. Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB