Jag visste det redan när han klev på spårvagnen. Så länge jag kan minnas har jag varit en magnet för dem som av någon anledning behöver prata. Själv var jag inte alls på humör för det, så jag vred huvudet åt vänster och iakttog eftermiddagens brus som om det vore viktigt. Det ignorerade han.

Han satte sig på sätet bredvid och släppte en påse med klingande innehåll lite för hårt i golvet.”Jävlar också”, muttrade han och började rota runt i kassen, och gav till ett belåtet läte när han konstaterade att allt verkade ha klarat sig. Jag sneglade lite på honom och insåg att det var nog ett bra tag sedan han höll i en tandborste. Eller duschade och bytte kläder för den delen. Han svängde plötsligt huvudet mot mig och mötte min blick. Det var för sent att komma undan. ”Ingen vacker syn va”, sa han och blottade en tandrad som saknade merparten av sitt tidigare innehåll. Han väntade inte på mitt svar utan fortsatte med en sluddrande stämma;”Jag har inte alltid sett ut så här, faktiskt. Tror du mig inte?” Han sa det sista med en kraftig rösthöjning samtidigt som han lutade sig mot mig med stirrande blick.

”Jo, jo, visst”, svarade jag lite skärrad. Det verkade lugna honom, och han fortsatte:”Jag hade ett vanligt liv serru, med fru och barn…ett radhus å grejer.” Han tystnade och verkade fundera en stund.

”Vad hände då?” sa jag till slut.

Han tog upp en liten flaska Explorer och tog några djupa klunkar. ”Firman gick åt helvete va. Sen började jag dricka, frugan tröttnade och jag flyttade hem till en kompis. Det är tolv år sen.” Han blev tyst, kanske lite chockad över insikten att det gått så lång tid.

”När såg du barnen sist då?” sa jag. Han svarade inte utan rotade fram två tummade kort ur fickan, inlindade i en liten fryspåse från ICA. Han sträckte dem till mig, och jag såg två små pojkar, kanske tre och fyra år. De såg glada ut, med fotbollströjor på sig. ”Men…det var väl inte så länge sen du såg dom, eller?” sa jag med en klump i halsen.

”Jo. Jag fick inte träffa dom för den jävla häxan”, skrek han till. Han andades häftigt och berättade att han försökte komma dit på födelsedagar och så, men att hon inte släppt in honom. ”Och nu kan jag inte med att träffa dom, så som jag ser ut. Fan också, det var inte så det skulle bli”, sa han och slet åt sig korten och stoppade ner dem i påsen. Han reste sig upp och tog sin påse, vände sig om som för att säga något, men det blev bara en blick. Sedan stannade vagnen och dörrarna flög upp och där vid Hagakyrkan försvann han.

Jag träffade många med liknande historia under tiden jag satt på Faktums redaktion. Det skrämde att det var så lätt att falla ur systemet och så svårt att komma tillbaka in igen. Om du ser någon som säljer en tidning för hemlösa, som Faktum i Göteborg, stanna gärna till en stund. Och även om du inte köper någon tidning, kan jag lova att ett vänligt leende räcker väldigt långt.