Tänk så här: En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte.” Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till omgivningens högt ställda krav och förväntningar eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn är det nästan det allra värsta.

Tänk dig motsatsen, ett barn som kommer springande med något som för stunden är det absolut viktigaste i världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta eller bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta sitt nyfikna upptäckande. Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick eller vinkar som bekräftelse på att hon sett vad barnet åstadkommit, i jämförelse med om mamman ropar ”åh va duktig du är min stora flicka som kunde klättra så bra!” För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara man kunde klättra…ha, där ser man!”

Jag har vänner som står för ytterligheterna. Den ene är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller rätt. Han litar på sig själv. Han har naturligtvis inget emot att höra att han är bra ibland. Men han är inte beroende av det.

En annan är precis tvärtom. Han gör mängder av saker för andra för att för att något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet, bekräftelse. Ständig påfyllning, varje dag, hela tiden. Vem tror du mår bäst?

 Det finns en fara att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd. I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig alltmer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är.

Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där olusten igen. Låtsas som att allt är bra.

Är det forfarande konstigt att du mår dåligt?