– Hörde du? Vad fan var det?
Tomas röst skar sig där i det lilla tvåmannatältet, i skogen, alldeles för långt från mamma och pappa.

– Jag vet inte. Det måste varit något djur eller så va? Finns det inte kossor här eller?
Jag fick knappt fram mina egna frågor. Kroppen darrade och jag började hacka tänder. Vi var inte särskilt modiga varken jag eller Tomas. Absolut inte efter mörkrets inbrott.

Vi hade övertalat våra föräldrar att vi sjääääälvklart kunde klara oss på egen hand, med tält och spritkök. Och i dagsljus hade det hela tett sig som en strålande idè. Vi hade packat matsäck, sovsäckar, tält, ja det mesta som kunde tänkas behövas för två pojkar som precis börjat mellanstadiet. Vi glömde packa ner modet. Fast det märkte vi inte då.

Vi cyklade oss svettiga, samtidigt som vi sjöng Björn Skifslåtar så högt vi kunde. Vi älskade Björn Skifs. Speciellt ”det blir alltid värre framåt natten”. Av någon anledning diggade vi allra mest cowboylåten ” Like a Rhinestone cowboy”. Ja det var ju inte Björn Skifs, men vi gillade den. Och det berodde nog mest på att hans pappa spelade den titt som tätt. Det hade vi ingenting emot, utan sjöng med på vår låtsasengelska. Han med. Fast på riktig engelska då.

Vi hade satt upp tältet, badat, och senare gjort upp en eld och grillat korv. Det sprakade från elden och värmen från den var skön när kvällen svepte in omgivningen i allt dunklare skuggor. Dagens lekfulla glädje började förändras i takt med att omgivningen också gjorde det. Jag rös till, och såg att han gjorde detsamma.

Vi kröp in i tältet och drog igen dragkedjan. På något sätt lyckades vi tydligen somna, för vi vaknade båda två av ett riktigt otäckt ljud. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter.Det åtföljdes av något som låt som grenar som bröts av. Vi tittade på varandra. I mörkret vågade vi inte säga ett ljud. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle gå igenom bröstet, öronen var fyllda av något som kändes som bomull, halsen torr som en gammal knäckemacka...Och vi bara väntade på att någon skulle slita upp tältduken och visa sitt vidriga ansikte. Vi tittade på varandra och plockade på oss det viktigaste. När det var tyst utanför smög vi oss ut, rusade mot cyklarna och kastade oss upp. Vi trampade som galningar på den mörka skogsvägen som om alla mördare och monster i hela världen var oss hack i häl. Grenar slog oss i ansiktet, svetten droppade från pannorna, men vi brydde oss inte. Vi såg oss inte om förrän vi kastade cyklarna på gruset hemma hos mig. Framåtböjda med händerna på knäna stod vi och kämpade för att få luften ner i lungorna. Mamma sa ingenting när hon öppnade dörren.

Nästa dag hämtade vi tältet. Ingenting var rört. Förutom självkänslan lite kanske. Men det kom vi snabbt över. Anledningen till det kommer en annan gång.