Jag var femton år och det var match om tredje pris i en av de största inomhuscuper i fotboll som finns, Tomtecupen. Det var kalabalik framför deras mål och jag stod vid mittlinjen och såg bollen plötsligt komma rullande mot mig. Instinktivt rusade jag mot bollen och fick på en riktig kanon. Bollen far iväg som en projektil  och träffar målvakten stenhårt mitt i pannan, och han slår bakhuvudet i stolpen, innan han faller ner medvetslös.

Jag minns att jag blev rädd. Ambulansen hämtade honom men så vitt jag vet gick det bra.

Vid ett annat tillfälle sköt jag ett skott som träffade så illa att mottagaren var tvungen att operera bort en testikel. Det kändes inget vidare.

Idag blev jag riktigt rädd igen. Under en skottövning på träningen stod en av de andra tränarna i mål, och jag hoppade in i övningen för att visa. Jag trodde att han var beredd på det. Det var han inte.

På rullande boll får jag på en våldsam träff, och som i slowmotion ser jag hans skräckslagna ansikte när bollen passerar millimeter ovanför hans huvud, så nära att den sniker hjässan. Jag blev helt iskall i kroppen, men som tur var hann han kasta sig bakåt så skottet for förbi upp i nättaket.

”Hur gick det Håkan, herregud, jag trodde du skulle flytta på dig”, säger jag.

”Jävlar, det var nära ögat”, säger han och garvar.

Han är piketpolis och har säkert upplevt värre saker än så. Men nära var det. Nästa gång flyttar han nog på sig. Hoppas jag.