Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette…låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna…det var ju inte så kul att höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: ”Men slå mig då, slå mig då om du vågar”.
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: ”Slå den jäveln!”
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.

Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: ”Okej, jag gör det själv då”
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.

Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.

Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.

Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.

Jag skulle fortfarande inte tycka det vore värt priset att nå framgång genom att lämna ut människor som inte förtjänat det. Det hoppas jag det aldrig ska bli.