Han sitter där, på en gammal stol utanför Konsumbutiken. Den luggslitna människan utgör ett udda inslag i en miljö som är en av Göteborgs allra rikaste, ekonomiskt sett. Jag söker hans blick när vi passerar på väg in för att handla. Han tittar bort, blicken flackar och vill inte möta någon.

När jag och Jo är på väg ut plockar jag upp fyrtio kronor, men en dam kommer före och när han tar emot hennes femtiolapp, sträcker han ett exemplar av Faktum mot henne, men hon viftar undanbedande och säger, ”jag vill inte ha någon tidning, men du ska ha den här.”

Han ser förvånad ut, men tar emot sedeln och säger ”jaha, okej, tack så mycket”, och stoppar undan tidningen och knölar ner sedeln i jackfickan. Jag går fram och söker hans blick igen, men han vägrar ge mig den. Han tar upp tidningen han just la ner i högen och håller fram den.

”Hur går det för dig?” säger jag och tar emot tidningen. Han tittar åt andra hållet, som om han skäms så fruktansvärt över sin situation att han inte klarar att möta ens en vänlig uppsyn. Han skakar i hela kroppen, hans hand skälver när jag tar emot tidningen. ”Det går bra, bara bra”, säger han till slut och tittar på mig en millisekund. ”Fint. Ha det bra nu”, säger jag och lämnar honom.

Jag och Jo sätter oss i bilen, båda tysta. Tidningen är ingen tidning, snarare en klump papier mache’, och det är omöjligt att läsa den. ”Han måste råkat ut för samma regnstorm som jag förut”, säger jag. ”Kan du inte gå och fråga om du får byta pappa”, säger Jo.

”Nej, du vet, han har betalat för den, tjugo spänn, och han har ingen återlämningsrätt på det. Och det är inte tidningen jag vill ha. Jag vill bara stötta honom lite.”

Jag kör hundra meter bort och stannar vid macken för att slänga den blöta pappersklumpen. Jo är extremt ekonomisk och har svårt att slänga saker i onödan. ”Men pappa, ska du bara slänga den så”, säger hon när jag öppnar locket på soptunnan.

”Vill du läsa den då?” säger jag.

”Nej”, svarar hon, och jag släpper ner den i den svarta säcken och stänger locket.

Vi åker därifrån i tystnad. Jo fingrar på sitt glättiga modemagasin, kanske känner hon sig lite illa till mods.

”Du vet, jag vill bara hjälpa honom lite, nu när jag kan. Att ha ett hem borde vara alla människors rättighet, men det är inte så. Jag brukar ärligt talat inte läsa tidningen annars heller”, säger jag och Jo flinar åt mig.

”Men du jobbade ju där, tycker du inte den är bra?” säger hon.

”Nja, inte speciellt. Jag ville skriva, och jag tycker om det dom står för.”

”Hade du kunnat skriva för den här då?” säger hon och håller upp en av Sveriges skvaller/modetidningar.

”Nä, där går gränsen”, säger jag.

”Men om den hjälpte folk utan ett hem då?”

”Kanske. Ska fundera på det”, säger jag och skrattar.