Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

Det ordnar sig.

av Johnny

Det enda ljudet som hördes var det från metallskrapan som frenetiskt skalade av den gamla färgen från träfönstret. Han drog den om och om igen, uppifrån och ner, med full koncentration på det, precis som om jag inte var där, inte överhuvudtaget fanns. I hans grova nacke rann små svettpärlor ner och verkade hejda sig på samma ställe, för där började en allt större svettfläck ta form.

Jag satt på den vitlaserade köksstolen bakom honom och väntade. Hoppades att han skulle förstå, att han skulle ta sitt ansvar och se mig. Men varför förstod jag inte egentligen. Det var väl bara en barnslig förhoppning, om att människor kunde ändra sig. Egentligen trodde jag inte det, men hur skulle det se ut om man bara la sig ner och slutade. Slutade att hoppas. Det var orsaken att jag orkade gå vidare. Min tro på att saker och ting kunde gå att ändra på. Bli bättre.

”Helvete!” skrek han plötsligt och kastade skrapan tvärs över rummet. Jag väcktes ur mina tankar och såg hur blodet rann häftigt ur ett stort skärsår över hans vänstra pekfinger. Jag flög upp och sprang ut på toaletten, samlade ihop en stor hög med papper och rusade tillbaka in till honom igen.

”Här, ta det här och kläm åt ordentligt. Har du någon förbandslåda eller nåt?” sa jag.

Han nickade mot köket och jag gick ut till städskåpet och fann en förbandslåda som antagligen legat där sen finska vinterkriget, men fann kompresser och en gasbinda. Vi hjälptes åt att lägga om såret, och det kändes fint. För ett ögonblick kändes det som vi var riktigt nära. Då drog han sig undan, flyttade sin stol ett steg åt vänster. Ett steg bort. Och jag kände den där klumpen i halsen, som jag gjort så många gånger förr. Och till min stora förtret kände jag tårarna först bränna likt eld under ögonlocken, för att sedan släppa taget och strömma nerför blossande kinder. Jag ville inte ge honom det.

”Varför grinar du? Det var ju jag som skar mig, inte du”, sa han. Jag visste inte om han försökte vara rolig eller om han var så jävla korkad, det kunde vara vilket som.

”Vet du, jag kom hit idag för att försöka lappa ihop något jag inte ens visste om det fanns. Du bevisade just att det inte gör det. Jag tycker du ska sitta här ensam, din bittra jävel! Jag kommer aldrig tillbaka, aldrig, fattar du? Men va fan bryr du dig om det? Ingenting, precis lika lite som du alltid gjort!” Jag skrek, med tårarna flödande nerför kinderna, och jag var så arg, ville slå honom men lät bli. Istället reste jag mig, tog min jacka i hallen, öppnade dörren och gick ut.

Det blåste kalla höstvindar och jag drog upp dragkedjan på jackan och rättade till kragen. Min andning var hulkande fortfarande och jag försökte andas djupt, men det var svårt. Jag skulle aldrig förstå honom, men bestämde mig för att det fick vara så. Även om jag aldrig skulle kunna skaka av mig det helt visste jag att det gick att hantera. Det hade ju fungerat hittills. Det skulle det göra i fortsättningen också. Jag var trots allt glad för en sak där jag gick med höstgruset knastrande under sulorna. Att jag inte var han. Det kändes fint. Jag såg bussen på avstånd och ökade hastigheten och längden på mina steg. Nu skulle jag hem. Hem till någon som älskade mig. Det gjorde mig varm inuti och torkade tårarna. Hur många kan säga det ändå, tänkte jag? Att man har någon som älskar en, som väntar på att man ska komma hem. Bussdörren gled upp och jag antar att jag log när jag klev på, för busschauffören sprack upp i ett stort leende som var en trevlig spegel. Jag kände att kroppen släppte alla spänningar när jag sjönk ner på sätet och lutade mig mot fönstret.

Det skulle ordna sig, det visste jag. Och jag slöt ögonen och somnade till ljudet av däck mot asfalt, och tankar om en framtid som var lycklig.

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Jennifer Snårbacka och Elvira Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB