Det är tyst i rummet. Förutom det dova sorlet från bilarna på gatan fyra våningar ner hörs bara hennes tysta snyftningar. Jag tar en vit pappersservett och sträcker den till henne. Hon tar emot den utan att se på mig, och baddar försiktigt bort sminket som runnit under ögonen. Jag kommer på mig själv att nästan hålla andan. För jag vet att hon är framme nu, och att min roll är att vara åhörare. Så kommer det.

”Du vet, varje gång jag öppnade kylskåpet var det som en signal för honom. Ska du äta nu igen, du som är så fet, hah? Lilla grisen hah? ”

”Även om jag var hungrig stängde jag igen kylskåpet och gick därifrån, med hans hånskratt dånande i mina öron. Ibland gick han efter och klämde mig på rumpan eller i sidorna och kallade mig pappas lilla tjockis.”

Hon snyftade inte längre utan grät så det stockade sig i halsen. Hon fortsatte berätta hur hennes far kränkt henne verbalt under hela uppväxten, ända tills hon fått ett jobb så hon kunde flytta hemifrån. Då kunde hon äntligen andas ut. Trodde hon. Men det enda hon kunde se i spegeln var en fetknopp, och det gjorde henne illamående. Så hon kräktes. Och åt igen. Och kräktes.

Och det eskalerade tills hon tappade kontrollen, hon köpte ätbara saker för alla sina pengar, andras pengar, och hon kräktes upp det tillsammans med sin självbild. Hon var på väg mot avgrundens brant, men lyckades vända. För tillfället var monstret besegrat, men rädslan att det skulle återuppstå hade skickat henne hit.

”Han är död nu”, sa hon till slut. ”Jag hoppas den här sjukdomen också är död. Det känns så.”

”Vet du, jag tror faktiskt det. Annars ska vi ta livet av den tillsammans”, sa jag.

En stund senare lämnade hon rummet och jag sjönk ner i den bruna läderfåtöljen. Mina tankar rörde sig kring vilken makt man har som förälder. Hur ord sprungna ur tanklöshet kan skada en människa för all framtid, och naturligtvis en undran över varför vissa blir utsedda till föräldrarollen överhuvudtaget. Det värsta är att det finns många som har samma erfarenheter som hon fått med sig, och i en tid där Carolina Gynning hävdar att bantningspiller borde vara receptfria, är det inte konstigt att många unga tjejer mår dåligt med en sådan förebild.

Har man sedan en bakgrund där ens självbild bucklats och repats är det inte lätt att veta vad som är rätt eller fel. Speciellt inte när man ser vilka ideal samhället hyllar.