Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.

Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus