För tretton år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.

Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.

Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.

Jag gjorde dig lite ledsen idag, genom att skoja lite för mycket om saker som är känsligt för dig. Förlåt min älskling. Jag är inte alltid bäst på att veta när jag ska sluta. Men jag jobbar på det. Vi hade en härlig helg ändå, Tack för det min älskade pussunge.

En härlig dag blev det också idag när jag gav mig iväg på en resa genom tiden. Det var lite overkligt, men likaväl vackert.