History x
avHan satt med huvudet nedböjt och händerna masserade tinningarna som om han försökte knåda bort huden där, som såg alltmer ansträngd och irriterad ut. Det kom små väsanden, som puffar av rök ur de smala mungiporna där det glesa skägget tonade ut i en misslyckad förhoppning om en prydlig mustasch.
”Jag vet inte hur jag ska orka bära på den här jävla bördan”, sa han till slut, fortfarande med huvudet böjt i vinkel ner mot den fula heltäckningsmattan.
”Vad menar du, vilken börda?” undrade jag. Det blev tyst igen. Blandat med ljudet från bilar, mopeder och spårvagnar fyra våningar ner kom de där stötvisa puffarna tillbaka igen. Han verkade samla sig. Och precis när tystnaden började bli störande sa han:
”Jag snackar om min historia såklart!” nästan skrek han plötsligt, och såg förlägen ut när han insåg hur högt det kommit ut. ”Jag vet inte hur hon ska kunna klara att hantera det jag gjort, vet inte hur jag ska säga det. Det är inte vad som helst sörru.” Han var tystare nu, sammanbiten.
”Utan att veta vad du menar, så skulle jag vilja säga något om det. Är det okej?” sa jag.
Han tittade upp och nickade efter en stund att det var okej. Jag tog ett djupt andetag, det här var ett ämne som var viktigt för mig och jag ville verkligen nå fram.
”Jag är trots allt några år äldre än dig, och jag träffar massor av människor som du förstår, så jag hoppas du kan köpa det jag säger”, började jag med blicken fäst i hans. ”Jag har med åren insett att det jag trott varit svårt för dom jag brytt mig om att acceptera, har inte varit någon stor sak alls. Det är bara jag som blåst upp det till en jättegrej. Och det mest intressanta är att dom då berättat saker dom burit på, som dom trott varit svårt för mig att förstå. Alla har en historia, det är väl det jag vill komma fram till”, sa jag.
Vi tittade på varandra under tystnad. Jag kunde se hur han vred och vände på det jag sagt likt en rubiks kub innanför pannan. Två gånger verkade han vara på väg att säga det, men ångrade sig. Till slut reste han sig, la femhundra kronor på bordet och gick rakt ut ur rummet, ut genom det stora väntrummet och försvann ut genom ytterdörren. Inte en enda gång vände han sig om. Jag gick fram till fönstret och såg ner på gatan hur han småsprang i de snåla vindarna där nere. För en sekund vände han huvudet upp mot mitt fönster, men det kan ha varit på grund av vad som helst. Han återvände aldrig, så vad det var han satt och tryckte på fick jag aldrig veta. Men det spelar inte så stor roll. För jag har också en historia. Precis som du.