När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller utsatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet misshandlats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att ”mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på”.

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.