Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket, det första i hennes då unga liv.  När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: ”Nu ska du få lära dig vad besvikelse är”. Och tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. ”En bitter jävel”, sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det. Att hon fick se den alltså.

Frågan är om man behöver ta till extra åtgärder för att lära barn om besvikelser. Livet brukar kunna fixa den saken ganska bra ändå, vad det lider.