Jag tror att om man har en kärlek till språket, kan man lätt oroas över hur det misshandlas nuförtiden. Framförallt av våra kära ungdomar. När jag ser min dotter och hennes kompisars konversationer på nätet, eller via sms för den delen, kan man inte annat än undra hur det ska gå för dem i framtiden. Hur kommer kärleksbreven se ut? Hur romantiskt blir det med ett gäng förkortningar och några smileys? ”Tja, vg? Ses imon?” Inget som väcker några djupare känslor va?

Men som motvikt verkar väldigt många ungdomar faktiskt sluka stora mängder litteratur. Jo läser fler böcker under ett sommarlov än jag gjort i hela mitt liv. Så skriver hon också otroligt bra, det måste jag säga. Blir inte hon författare eller journalist, ja då vet jag inte vem som skulle bli det. Och att läsa är ju lika viktigt som att skriva.

När jag läser det jag skrivit inser jag att det antagligen inte är någon fara, åtminstone inte så länge de läser något annat än Veckorevyn.

Så Jan Björklund, köp in lite fler böcker, så är vi snart hemma.

Jag bestämde mig tidigt. Ingen skulle få komma emellan mig och Jo. Hon var ju bara två år då, när jag tog mina saker och lämnade vårt gemensamma hem. Jag gjorde faktiskt ett försök året innan, flyttade till min gamla lägenhet men med nya möbler. Efter en vecka gick det inte längre och hennes mor var vänlig nog att låta mig flytta tillbaka. Saknaden var så enorm, starkare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag grät och grät, snöt mig, och grät igen. Det var inget jag rekommenderar.

Men som sagt, ett år senare gick det inte längre och jag flyttade igen. Insikten att det inte längre var möjligt att fortsätta gick att se rent fysiskt på mig som rasat i vikt, men det jag minns som väldigt smärtsamt var en promenad inne i stan, då jag och J:s mamma som vanligt gick och tjafsade, och lilla älsklingen vänder sig om i vagnen och säger”sluta båka.” Då mår man inte bra som förälder.

Jag minns att jag tänkte att ”jag är inte så gammal, jag kan ägna mig åt Jo och ändå inte vara helt lastgammal när hon inte vill hänga med mig längre.” Det kanske låter helt vansinnigt, men så tänkte jag. Och så blev det. På gott och ont.

Jag har hunnit med några relationer under de här elva åren. Men aldrig har mitt fokus skiftat från det jag bestämde där och då. Och när någon i de där relationerna försökt lägga sig i, tycka att man skulle, borde, göra si eller så…då har det inneburit dödsstöten för de gemensamma framtidsplanerna. Återigen, det låter kanske helt sjukt. Men ändå sant.

Det har naturligtvis också inneburit att jag omedvetet inte gett mig hän, till fullo. Då skulle jag ju tappa kontrollen, och det fick inte hända.

Småbarnsåren var så fulla av händelser, känslor och närhet och engagemang, att det fyllde min kvot. Jag har så här i efterhand insett att jag varit nöjd, inte behövt något annat. Faktiskt ända fram tills inte länge sedan alls. Naturligtvis hänger det samman med att jag inte har något litet barn längre, utan en tonåring som arbetar dagligen mot sin självständighet. Sakta har längtan efter närhet kommit krypande…tanken på att det kanske är dags att börja något nytt.

Det är lustigt det där med kärlek. Man kan försöka med allt möjligt, längta och trängta, jaga på alla möjliga plan, men det behöver inte hända så mycket för det. Sen helt plötsligt står man där, mitt i en relation och undrar hur det där gick till…

Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest

-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst från köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen…sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
– Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd för att göra bort mig.

Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex år, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:

– Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?

En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
– Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
– Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
– Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen, tänker jag.

Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen. Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.

Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.

Jag pratar med oroliga föräldrar om deras tonårsbarn. Lyssnar till deras oro och tankar om hur det ska gå för dem i framtiden. ”Hon sa ju senast förra veckan att hon ville det, nu verkar allt vara helt annorlunda. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig bara uppgiven.” 

Jag tycker det är bra när de ringer. Det är så otroligt mycket lättare att lyckas när man har föräldrarna med på tåget. Utan dem blir det en jäkligt kämpig resa. Det är roligt att arbeta med ungdomar, men samtidigt kan man slita sitt hår i frustration när man kämpat för att i stort sett tillgodose alla önskemål de framfört, i form av utbildning och praktikplats med sikte på framtiden. Man har tagit i hand och kramats, sett lyckliga miner inför en spännande framtid. När man sätter sig i bilen i ett sånt läge, tycker man att idag, då har jag verkligen gjort skillnad, gjort något bra!

För att nästa morgon få ett meddelande om att hon/han hoppat av. Och man försöker förstå vad fan som kunnat ändras så sedan igår eftermiddag…Men det finns ingen rimlig förklaring. Ingen som går att förstå. Det är bara att börja om.

Jag vet inte om jag sagt det. Men jag har ett stort tålamod. Jag hade inte det förut, men att få barn medförde det som en nödvändighet. Ibland finns det stunder när man bara vill skita i det och åka hem, sätta på en film och dra ett täcke över huvudet. Inte se några ungdomar. Men det går fort över. Som tur är.

Man kanske kunde tro att det är lättare att vara förälder när man är utbildad att jobba med barn och ungdomar. Det är det inte. När känslorna kommer med i spelet flyger förnuftet all världens väg. Och det gör de ju ofta, känslorna. Kommer i spel när det gäller våra barn alltså.

Idag har vi haft en väldigt känslosam diskussion. Jag är glad att vi tog fighten. Och att jag har så bra och kloka människor omkring mig. Utan kommunikation blir det stiltje och frustration. Att vara ärlig och stå upp för sina känslor brukar föda utveckling och framsteg. Så också idag.

Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.

Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus

Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot. Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning av serien som gick som film på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggarmustacsh och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera, än att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt…och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer…ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur… ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? ”Panta, panta panta mera” känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

Han satt med huvudet nedböjt och händerna masserade tinningarna som om han försökte knåda bort huden där, som såg alltmer ansträngd och irriterad ut. Det kom små väsanden, som puffar av rök ur de smala mungiporna där det glesa skägget tonade ut i en misslyckad förhoppning om en prydlig mustasch.

”Jag vet inte hur jag ska orka bära på den här jävla bördan”, sa han till slut, fortfarande med huvudet böjt i vinkel ner mot den fula heltäckningsmattan.

”Vad menar du, vilken börda?” undrade jag. Det blev tyst igen. Blandat med ljudet från bilar, mopeder och spårvagnar fyra våningar ner kom de där stötvisa puffarna tillbaka igen. Han verkade samla sig. Och precis när tystnaden började bli störande sa han:

”Jag snackar om min historia såklart!” nästan skrek han plötsligt, och såg förlägen ut när han insåg hur högt det kommit ut. ”Jag vet inte hur hon ska kunna klara att hantera det jag gjort, vet inte hur jag ska säga det. Det är inte vad som helst sörru.” Han var tystare nu, sammanbiten.

”Utan att veta vad du menar, så skulle jag vilja säga något om det. Är det okej?” sa jag.

Han tittade upp och nickade efter en stund att det var okej. Jag tog ett djupt andetag, det här var ett ämne som var viktigt för mig och jag ville verkligen nå fram.

”Jag är trots allt några år äldre än dig, och jag träffar massor av människor som du förstår, så jag hoppas du kan köpa det jag säger”, började jag med blicken fäst i hans. ”Jag har med åren insett att det jag trott varit svårt för dom jag brytt mig om att acceptera, har inte varit någon stor sak alls. Det är bara jag som blåst upp det till en jättegrej. Och det mest intressanta är att dom då berättat saker dom burit på, som dom trott varit svårt för mig att förstå. Alla har en historia, det är väl det jag vill komma fram till”, sa jag.

Vi tittade på varandra under tystnad. Jag kunde se hur han vred och vände på det jag sagt likt en rubiks kub innanför pannan. Två gånger verkade  han vara på väg att säga det, men ångrade sig. Till slut reste han sig, la femhundra kronor på bordet och gick rakt ut ur rummet, ut genom det stora väntrummet och försvann ut genom ytterdörren. Inte en enda gång vände han sig om. Jag gick fram till fönstret och såg ner på gatan hur han småsprang i de snåla vindarna där nere. För en sekund vände han huvudet upp mot mitt fönster, men det kan ha varit på grund av vad som helst. Han återvände aldrig, så vad det var han satt och tryckte på fick jag aldrig veta. Men det spelar inte så stor roll. För jag har också en historia. Precis som du.

Jag befinner mig på en plats som är vackrare än de flesta jag sett. Sällskapet är på samma nivå, och vädret skänker sina allra bästa sidor.

Och själv mår jag fortfarande rätt pyton, dieten har i tre dagar bestått av the och några mackor. Men nu blir det pasta till lunch. Håll tummarna!

När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller utsatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet misshandlats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att ”mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på”.

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.