Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.

Trots att lunchen såg riktigt god ut, fick jag knappt ner hälften. Och jag har inte varit hungrig sedan dess. Om du känner mig vet du att det är ovanligt. Väldigt ovanligt.

Sen match ikväll, mot serieledarna. Ett lag vi mött flera gånger med en riktigt otrevlig attityd och dåligt uppträdande. Tjejerna var sjukt taggade och kämpade och slet, sprang, tacklade och ignoreráde deras skitsnack. Baby-Jo kämpade som vanligt likt en galärslav, så duktig. Men tyvärr tappade vi lite på slutet, men när man gjort sitt bästa kan man duscha och åka hem med gott samvete.

Och jag var så snäll, sa inte ett ord till domaren. Förrän efter matchen. Då skakade jag hand med henne och sa att hon var den överlägset bästa domaren vi haft. Då blev hon glad. Men det var sant, och jag lever efter mottot att säga vad jag tycker, nuförtiden.

Känner att jag behöver lägga mig nu, låta kroppen läka sig. Vill bara tacka först för alla fina kommentarer. Det värmer. G’natt.

Det var slut på sommaren, men trots det ville inte värmen riktigt ge med sig. Den var på väg ner över takåsarna och bländade honom i ögonen, men det gjorde ingenting. Han hade armen runt hennes midja, de var tysta medan de promenerade på kullerstenar äldre än någon av dem kunde föreställa sig. Han tyckte om ljudet av bildäck som rullade över kullerstenar, och log när en SAAB 9-5 sakta rullade förbi. Hon vände sitt ansikte mot honom och såg hans leende, ett uttryck som hon kommit att älska, på kortare tid än hon någonsin trott vara möjligt.

Han stannade upp och växlade grepp, från armen runt midjan till att fatta båda hennes händer, och kände värmen stråla upp genom kvällskyliga handflator som en våg dansandes upp genom handleder och underarmar. Han drog henne intill sig, fortfarande utan att säga någonting, och plötsligt möttes deras läppar, först lite mjukt och försiktigt, för att sedan öka i intensitet i takt med andningen. Han kikade genom halvslutna ögon, men hon blundade, så han stängde igen sina ögon med. Solen hade sjunkit ner bakom de höga husen på torget och en lite kylig vind svepte in och fick henne att skälva till. Han öppnade ögonen och drog huvudet en aning bakåt, tillräckligt för att släppa kontakten med hennes mjuka mun.

”Fryser du?” sa han tyst.

”Ja, kanske lite. Varför undrar du?”

”Jag kände att du rös till, vill du gå hem?”

”Det kanske inte var anledningen till att jag rös”, sa hon, men ångrade sig lite i samma ögonblick. Hon kände hur kinderna blossade och nu frös hon inte längre. Han sa ingenting utan bara drog henne intill sig, och gömde de rodnande kinderna i en varm kram.

”Kommer du ihåg när vi stod så här? När vi var små? Du sa att du skulle kunna stå så resten av livet…minns du det?” viskade han i hennes öra.

”Jag vet inte, kanske, det var så längesedan.”

”Jag minns det. Och jag säger detsamma till dig nu”, sa han.

De vände hemåt i kvällen som blivit mörk, värmen i luften försvunnen. Småpratande gick de hand i hand mot porten som nu började ta form på avstånd. I ett ögonblick av oaktsamhet fastnade hans vänstra fot mellan två av kullerstenarna, och samtidigt som benet gav vika noterade han det där ljudet han tyckte om, när bildäck rullade över de urgamla gatstenarna. Bara att det lät så högt, och så nära. Och det blev tyst.

Hon hände hur hans hand slets ur hennes när den silverfärgade SAAB:en träffade honom i alldeles för hög fart. Som i slowmotion såg hon hur den stora kroppen träffades strax ovanför knävecken, slungade honom upp på motorhuven och fick vindrutan att krossas av kraften från hans medvetslösa kropp. När föraren i panik tvärnitade kastades han rakt fram och slog tio meter länger fram stenhårt i den hårda, ojämna marken. Tystnaden var öronbedövande.

 Det var som om starka händer höll fast henne, hon kämpade och slet, och till slut släppte de henne. Med tårarna strömmande nerför kinder och haka kastade hon sig över honom där han låg, och det ansikte hon nyss kysst och smekt var nu bara trasigt och täckt av blod. Hon skrek i panik, ”Nej nej, stanna, du får inte lämna mig nu, hör du!”  Han förblev tyst och alldeles stilla. Hon kände händer dra i henne, röster som sa att hon måste släppa taget, och hennes skrik blev till snyftanden när hon insåg att det var över. Att  han var borta.

”Neeej, nej nej!” Hon satte sig rakt upp i sängen, skrikande med tårarna vällande nerför kinderna.

”Vad är det, vad har hänt?” sa han och satte sig hastigt upp i sängen. Hon kastade sig över honom och bad honom bara hålla henne, och han gjorde det, ända tills tårarna stannade av och andningen började närma sig normalläget. ”Vad drömde du?” sa han till slut.

”Att du lämnade mig. Det var så hemskt, så verkligt”, sa hon och andhämtningen blev häftigare igen. Han vände hennes ansikte mot sig och smekte försiktigt bort tårarna som flöt ner över det ansikte som fick honom att glömma världen runt omkring.

”Lyssna nu, jag kommer aldrig lämna dig igen, inte frivilligt i alla fall, det lovar jag. Vi har gjort våra misstag förut, vi är klara med det. Det är du och jag nu, okej?” sa han och såg på henne med ögon som menade allvar.

Hon nickade nöjt och sjönk tillbaka ner på kudden igen. Med huvudet på hans bröst somnade hon om, den här gången utan att störas  av varken mardrömmar eller snarkningar.

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

Och jag är redo. Kom och ta mig.

Det här var större än vad jag trodde ju…

Det händer inte så ofta, men ibland blir man riktigt stolt över sig själv. Och dom dagarna måste man få klappa sig på axeln och säga ”det gjorde du jävligt bra grabben.” Idag var ett sådant tillfälle. När man lyckas med saker, är på hugget, fixar och löser problem. Jag ránkar den topp-3 bland jobbdagar.

Just nu är det mycket snack på jobbet annars. Du vet sånt där ”bakom ryggen snack.” Det är inte kul. Eller, egentligen har det varit så länge. Men jag vet inte om det är något unikt, det är väl de flesta människor högsta nöje, att prata om andra?

Det som är intressant hos oss är att det bara gäller jobbrelationer, övriga tiden är det full fräs och höga skratt. Och jag tror faktiskt att det är äkta. Trots allt.

Min mamma ringde och hade varit på återbesök hos läkaren. Jag minns fortfarande den där vinterdagen då hon ringde och sa att hon fått beskedet, att det fanns något därinne som inte var bra, som hotade att ta henne ifrån oss. Jag höll andan när hon sa”allt var bra, jag är frisk.” Tack för dom orden mamma. Jag älskar dig.

Jaha, var det idag….

”Hej chefen, jo, jag tänkte att vi kunde bestämma att jag kommer när jag känner mig utsövd och hunnit äta frukost i lugn och ro, skickat sms och läst tidningen och så, d— Nähä, det går inte nä. Nej, visst, jag åker på en gång, okej, fint, hej.”

Vilken fin söndag det blev. Och jag pratar inte bara om vädret. Jag är uppvuxen med att umgås med släkten Corleone-style, mycket folk, mycket värme och närhet. I takt med att allt fler fallit ifrån, har det minskat avsevärt. Jag saknar det, det gör jag.

Därför var jag glad över att bli inbjuden till en liknande sammankomst igår, inte med min släkt dock  och det känns hedrande att få kliva in i mitten av en så sammansvetsad grupp och mötas av sådan värme och ett uppriktigt intresse för mig som person. Fantastiskt, tack!

Men lite sent blev det, och kudden var mjuk och skön förut…låter som den ropar på mig igen…nej, måste kämpa emot…Mot jobbet, ha en fin dag!

Det pågår ett pappatema på Bloggvärldsbloggen. Jag kom att tänka på en text jag skrev i november, när min käre far fyllde 70 år. Tänkte den kunde få vara med där.

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna…vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt i. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

Efter en intensiv vecka med nya arbetsuppgifter, men framförallt nya människor som kommit in i livet, var det äntligen lördag. Men det innebär inte att man får ligga i sängen och bli serverad våfflor med sylt och grädde, slöläsa G-P och sippa på en kopp the. Nej, istället blir man väckt av en mamma som förklarar att deras dotter är sjuk och inte kan vara med på matchen idag. Som börjar om knappt två timmar. Att det var en av våra allra bästa spelare gjorde inte saken mycket bättre.

Fyra andra ringde och lämnade återbud innan jag hunnit ställa ner frukosten på bordet. Det innebar att frukosten bestod av att slicka på telefonluren för att jaga ersättare och sen sticka iväg till matchen. Kul. Mysigt. Skön start. Not.

Med fyra -fem ordinarie borta gjorde vi ändå en kanonmatch och kunde absolut vunnit. Men man vinner inga matcher om man bränner fem frilägen med målvakten. Och det gjorde vi. Baby-Jo var absolut grym, med stenhårda tacklingar och elakt skavande på motståndarnas hälar. Att det finns så mycket styrka och fightingpower i den lilla, men ack så hårda kroppen. Som tränare blir jag lycklig, som pappa stolt som en tupp.

Jag funderar på vad det är som gör att vissa människor jobbar så många timmar, med så lite betalt. Jag är uppvuxen i en tradition av arbetare med ett stort människohjärta, där den ekonomiska kompensationen är obetydlig, i jämförelse med insatsen. Vad är det som gör att vissa arbetsinsatser belönas så stort, och andra i jämförelse knappt alls? Var bestämdes hur yrkesutövning ska graderas när lönekuverten delas ut?

Jag pratar mycket med ungdomarna om att det är viktigt vad man fokuserar på, för det är vad som kommer till oss. Jag är säker på att de som tjänar mycket pengar också är intresserade av pengar, och det är ingen värdering i det. Oftast handlar det om vad vi lär oss när vi växer upp. I min släkt har det inte funnits någon tradition av att tjäna stora pengar. Nej, fokus har varit att ge av oss själva för att ge något till andra. Och igen, jag säger inte att något är rätt eller fel, bättre eller sämre.

För jag ser ingen konflikt i att göra båda sakerna. Att hjälpa andra, och ha det gott ställt. Jag känner också två nära personer som behärskar den balansen på ett underbart sätt. Det gör mig glad. Ni gör mig glad.

Men om man nu tillhör den kategorin som jobbar med människor, då är chansen stor att man inte tillhör Anders Borgs Facebook-kompisar. Och det är också ofta svårt att mäta om man når framgång eller inte. Det är inte siffror eller uppnådda försäljningsmål som går att nagelfara.

Det som gör att man orkar köra på med ideell verksamhet är dels värmen man möter hos dem man jobbar med, men också när någon, eller några, hör av sig och berättar vad det man gör betytt för deras barn. Hur deras dotter fått ett helt nytt självförtroende, en inre styrka som de aldrig sett tidigare. När de tar sig tid att tacka för det blir jag så glad, det ger kraft och ny energi. Att få vara med och påverka en människa på ett positivt sätt, i vissa fall jag varit inblandad i, faktiskt räddat dem från en riktigt dyster framtidsprognos, det är stort. Och eftersom jag tror på ett större perspektiv, är jag säker på att den fysiska belöningen kommer till den som tror på den. Så småningom. När vi skakat av oss arvsynden.