Jag bestämde mig tidigt. Ingen skulle få komma emellan mig och Jo. Hon var ju bara två år då, när jag tog mina saker och lämnade vårt gemensamma hem. Jag gjorde faktiskt ett försök året innan, flyttade till min gamla lägenhet men med nya möbler. Efter en vecka gick det inte längre och hennes mor var vänlig nog att låta mig flytta tillbaka. Saknaden var så enorm, starkare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag grät och grät, snöt mig, och grät igen. Det var inget jag rekommenderar.

Men som sagt, ett år senare gick det inte längre och jag flyttade igen. Insikten att det inte längre var möjligt att fortsätta gick att se rent fysiskt på mig som rasat i vikt, men det jag minns som väldigt smärtsamt var en promenad inne i stan, då jag och J:s mamma som vanligt gick och tjafsade, och lilla älsklingen vänder sig om i vagnen och säger”sluta båka.” Då mår man inte bra som förälder.

Jag minns att jag tänkte att ”jag är inte så gammal, jag kan ägna mig åt Jo och ändå inte vara helt lastgammal när hon inte vill hänga med mig längre.” Det kanske låter helt vansinnigt, men så tänkte jag. Och så blev det. På gott och ont.

Jag har hunnit med några relationer under de här elva åren. Men aldrig har mitt fokus skiftat från det jag bestämde där och då. Och när någon i de där relationerna försökt lägga sig i, tycka att man skulle, borde, göra si eller så…då har det inneburit dödsstöten för de gemensamma framtidsplanerna. Återigen, det låter kanske helt sjukt. Men ändå sant.

Det har naturligtvis också inneburit att jag omedvetet inte gett mig hän, till fullo. Då skulle jag ju tappa kontrollen, och det fick inte hända.

Småbarnsåren var så fulla av händelser, känslor och närhet och engagemang, att det fyllde min kvot. Jag har så här i efterhand insett att jag varit nöjd, inte behövt något annat. Faktiskt ända fram tills inte länge sedan alls. Naturligtvis hänger det samman med att jag inte har något litet barn längre, utan en tonåring som arbetar dagligen mot sin självständighet. Sakta har längtan efter närhet kommit krypande…tanken på att det kanske är dags att börja något nytt.

Det är lustigt det där med kärlek. Man kan försöka med allt möjligt, längta och trängta, jaga på alla möjliga plan, men det behöver inte hända så mycket för det. Sen helt plötsligt står man där, mitt i en relation och undrar hur det där gick till…