Efter en intensiv vecka med nya arbetsuppgifter, men framförallt nya människor som kommit in i livet, var det äntligen lördag. Men det innebär inte att man får ligga i sängen och bli serverad våfflor med sylt och grädde, slöläsa G-P och sippa på en kopp the. Nej, istället blir man väckt av en mamma som förklarar att deras dotter är sjuk och inte kan vara med på matchen idag. Som börjar om knappt två timmar. Att det var en av våra allra bästa spelare gjorde inte saken mycket bättre.

Fyra andra ringde och lämnade återbud innan jag hunnit ställa ner frukosten på bordet. Det innebar att frukosten bestod av att slicka på telefonluren för att jaga ersättare och sen sticka iväg till matchen. Kul. Mysigt. Skön start. Not.

Med fyra -fem ordinarie borta gjorde vi ändå en kanonmatch och kunde absolut vunnit. Men man vinner inga matcher om man bränner fem frilägen med målvakten. Och det gjorde vi. Baby-Jo var absolut grym, med stenhårda tacklingar och elakt skavande på motståndarnas hälar. Att det finns så mycket styrka och fightingpower i den lilla, men ack så hårda kroppen. Som tränare blir jag lycklig, som pappa stolt som en tupp.

Jag funderar på vad det är som gör att vissa människor jobbar så många timmar, med så lite betalt. Jag är uppvuxen i en tradition av arbetare med ett stort människohjärta, där den ekonomiska kompensationen är obetydlig, i jämförelse med insatsen. Vad är det som gör att vissa arbetsinsatser belönas så stort, och andra i jämförelse knappt alls? Var bestämdes hur yrkesutövning ska graderas när lönekuverten delas ut?

Jag pratar mycket med ungdomarna om att det är viktigt vad man fokuserar på, för det är vad som kommer till oss. Jag är säker på att de som tjänar mycket pengar också är intresserade av pengar, och det är ingen värdering i det. Oftast handlar det om vad vi lär oss när vi växer upp. I min släkt har det inte funnits någon tradition av att tjäna stora pengar. Nej, fokus har varit att ge av oss själva för att ge något till andra. Och igen, jag säger inte att något är rätt eller fel, bättre eller sämre.

För jag ser ingen konflikt i att göra båda sakerna. Att hjälpa andra, och ha det gott ställt. Jag känner också två nära personer som behärskar den balansen på ett underbart sätt. Det gör mig glad. Ni gör mig glad.

Men om man nu tillhör den kategorin som jobbar med människor, då är chansen stor att man inte tillhör Anders Borgs Facebook-kompisar. Och det är också ofta svårt att mäta om man når framgång eller inte. Det är inte siffror eller uppnådda försäljningsmål som går att nagelfara.

Det som gör att man orkar köra på med ideell verksamhet är dels värmen man möter hos dem man jobbar med, men också när någon, eller några, hör av sig och berättar vad det man gör betytt för deras barn. Hur deras dotter fått ett helt nytt självförtroende, en inre styrka som de aldrig sett tidigare. När de tar sig tid att tacka för det blir jag så glad, det ger kraft och ny energi. Att få vara med och påverka en människa på ett positivt sätt, i vissa fall jag varit inblandad i, faktiskt räddat dem från en riktigt dyster framtidsprognos, det är stort. Och eftersom jag tror på ett större perspektiv, är jag säker på att den fysiska belöningen kommer till den som tror på den. Så småningom. När vi skakat av oss arvsynden.