Det var slut på sommaren, men trots det ville inte värmen riktigt ge med sig. Den var på väg ner över takåsarna och bländade honom i ögonen, men det gjorde ingenting. Han hade armen runt hennes midja, de var tysta medan de promenerade på kullerstenar äldre än någon av dem kunde föreställa sig. Han tyckte om ljudet av bildäck som rullade över kullerstenar, och log när en SAAB 9-5 sakta rullade förbi. Hon vände sitt ansikte mot honom och såg hans leende, ett uttryck som hon kommit att älska, på kortare tid än hon någonsin trott vara möjligt.

Han stannade upp och växlade grepp, från armen runt midjan till att fatta båda hennes händer, och kände värmen stråla upp genom kvällskyliga handflator som en våg dansandes upp genom handleder och underarmar. Han drog henne intill sig, fortfarande utan att säga någonting, och plötsligt möttes deras läppar, först lite mjukt och försiktigt, för att sedan öka i intensitet i takt med andningen. Han kikade genom halvslutna ögon, men hon blundade, så han stängde igen sina ögon med. Solen hade sjunkit ner bakom de höga husen på torget och en lite kylig vind svepte in och fick henne att skälva till. Han öppnade ögonen och drog huvudet en aning bakåt, tillräckligt för att släppa kontakten med hennes mjuka mun.

”Fryser du?” sa han tyst.

”Ja, kanske lite. Varför undrar du?”

”Jag kände att du rös till, vill du gå hem?”

”Det kanske inte var anledningen till att jag rös”, sa hon, men ångrade sig lite i samma ögonblick. Hon kände hur kinderna blossade och nu frös hon inte längre. Han sa ingenting utan bara drog henne intill sig, och gömde de rodnande kinderna i en varm kram.

”Kommer du ihåg när vi stod så här? När vi var små? Du sa att du skulle kunna stå så resten av livet…minns du det?” viskade han i hennes öra.

”Jag vet inte, kanske, det var så längesedan.”

”Jag minns det. Och jag säger detsamma till dig nu”, sa han.

De vände hemåt i kvällen som blivit mörk, värmen i luften försvunnen. Småpratande gick de hand i hand mot porten som nu började ta form på avstånd. I ett ögonblick av oaktsamhet fastnade hans vänstra fot mellan två av kullerstenarna, och samtidigt som benet gav vika noterade han det där ljudet han tyckte om, när bildäck rullade över de urgamla gatstenarna. Bara att det lät så högt, och så nära. Och det blev tyst.

Hon hände hur hans hand slets ur hennes när den silverfärgade SAAB:en träffade honom i alldeles för hög fart. Som i slowmotion såg hon hur den stora kroppen träffades strax ovanför knävecken, slungade honom upp på motorhuven och fick vindrutan att krossas av kraften från hans medvetslösa kropp. När föraren i panik tvärnitade kastades han rakt fram och slog tio meter länger fram stenhårt i den hårda, ojämna marken. Tystnaden var öronbedövande.

 Det var som om starka händer höll fast henne, hon kämpade och slet, och till slut släppte de henne. Med tårarna strömmande nerför kinder och haka kastade hon sig över honom där han låg, och det ansikte hon nyss kysst och smekt var nu bara trasigt och täckt av blod. Hon skrek i panik, ”Nej nej, stanna, du får inte lämna mig nu, hör du!”  Han förblev tyst och alldeles stilla. Hon kände händer dra i henne, röster som sa att hon måste släppa taget, och hennes skrik blev till snyftanden när hon insåg att det var över. Att  han var borta.

”Neeej, nej nej!” Hon satte sig rakt upp i sängen, skrikande med tårarna vällande nerför kinderna.

”Vad är det, vad har hänt?” sa han och satte sig hastigt upp i sängen. Hon kastade sig över honom och bad honom bara hålla henne, och han gjorde det, ända tills tårarna stannade av och andningen började närma sig normalläget. ”Vad drömde du?” sa han till slut.

”Att du lämnade mig. Det var så hemskt, så verkligt”, sa hon och andhämtningen blev häftigare igen. Han vände hennes ansikte mot sig och smekte försiktigt bort tårarna som flöt ner över det ansikte som fick honom att glömma världen runt omkring.

”Lyssna nu, jag kommer aldrig lämna dig igen, inte frivilligt i alla fall, det lovar jag. Vi har gjort våra misstag förut, vi är klara med det. Det är du och jag nu, okej?” sa han och såg på henne med ögon som menade allvar.

Hon nickade nöjt och sjönk tillbaka ner på kudden igen. Med huvudet på hans bröst somnade hon om, den här gången utan att störas  av varken mardrömmar eller snarkningar.