Jag läste i helgen en sak om hur skitsnack påverkar vår hälsa. Om det stämmer, är det inte konstigt att så många i dagens samhälle mår så pass dåligt som de gör.

För snackar skit, det gör vi. Jag fick ett telefonsamtal idag av en person som fått höra via en annan kanal, något som jag sagt om honom. Efter att vi lagt på satt jag en bra stund med telefonen i handen och undrade hur det står till med människan ibland. Att ha så lite gott i sitt eget liv att man väljer att sprida dynga om andra, det är tragiskt.

För inget av det som jag fick berättat för mig idag var sant. Det var förvanskade ord som jag aldrig sagt. Jo vissa saker var sant, men sagda för att stanna där, i det rummet, vid det tillfället. Och det var inget skitsnack, bara sanningen.

Jag tror jag berättat om hur min dåvarande bästis på högstadiet ljög ihop den ena historien värre än den andre om mig, vilket slutade i en uppgörelse en blåsig och regnig natt i Stenungsund.

När min dotter började skolan blev jag varse hur elaka barn kan vara, på ett sätt jag själv skonades från när jag var liten. Jag var arg, ledsen och frustrerad när vi var mitt upp i det. Men med lite distans tänker jag att det kanske var bra att hon fick sina insikter lite tidigare, att inte växa upp och tro att alla alltid är snälla mot en.

För uppenbarligen slutar vi inte bete oss som skitungar, bara för att vi blir äldre.