Jag pratar i telefon med min dotter som är i Stockholm, när min käre kollega lutar sig fram och ropar:

”Stackars dig Johanna som har en sån pappa”, med ett brett flin. Svaret kommer direkt:

”Det är ingen fara för mig, men det är nog värre för pappa som måste stå ut med såna arbetskamrater.” Hon är kvick som en vessla i kommentaren. Det gör mig glad. Du vet, äpplet och päronträdet…

Jag lägger för säkerhets skull till, att jag har världens bästa arbetskamrater. Verkligen, absolut toppklass. Bättre stämning kan man leta efter. Länge. Och utan att lyckas. Så det så.