Jag ser den varje dag. Den lyckliga promenaden med de snabba stegen.

Jag pratar om föräldrarna som ska hämta sina barn på dagis. Jag bor nästan granne med ett, och så här på fredag eftermiddag är de sista stegen fram till grinden extra kvicka, som om de på morgonen så trötta föräldrarna fått en energispruta i häcken under dagen, med en nyfödd längtan efter fredagsmys. Jag tycker om det. Det känns bra att se. Jag minns det själv.

Faktum är att jag kan bli riktigt avundsjuk när jag ser glada barn komma springande mot mamma eller pappas utsträckta armar, hör deras glada rop, och sakna känslan av att för en stund vara världens viktigaste person. Det var fint.

Själv stod jag på spårvagnen och kände längtan öka i takt med att antalet återstående hållplatser sjönk när Jo var liten. När dörrarna slog upp på Nymilsgatan flög jag ut likt en dopad Usain Bolt genom dörrarna och tog de femtio stegen i ett andetag, för att mötas av lyckliga ögon och blöta pussar. Sa jag att det kändes fint? Jo det gjorde jag visst…Säger det igen då. Fint.

Idag är det fredag och jag är av olika anledningar ensam hemma. Jag önskar att jag var hemma hos någon istället. Men idag behöver jag ta hand om mig själv. Så det gör jag. Hoppas du har en fin fredag med mycket mys. Chips eller ej.