Jag fick ett mail häromdagen, från en av mina trognaste läsare. Bara vetskapen om att någon efter tre år fortfarande vill läsa det jag skriver gör mig ödmjuk, och rörd. Får mig att finna kraft och en tro på mig själv, att jag kan nå fram. Och jag älskar det. Tack K för dina fina ord!

Vid ett par tillfällen har jag i skolan fått läsa något som jag skrivit för eleverna. Det har jag sett som en ära, och idag var ett sådant tillfälle. I slutet på förmiddagspassen läser jag alltid något för eleverna som är menat att väcka deras inre tankeverksamhet. Idag handlade det om att inse att vi är de vi är, och vi duger precis så. Att ljuga eller försköna sanningen kan sätta oss rejält i blåsväder. Min sannhistoria handlade om just det. Att hamna i blåsväder.

Det är underbart att se dem så koncentrerade och visa så mycket uppskattning. Flera av dem pratade med mig efteråt om berättelsen, och i matsalen kom jag på en elev när hon höll på att återge storyn. Riktigt kul!

Träning efter jobbet och nu är det dags för sängen. Ska bli så skönt att gå och lägga mig. Sov gott.