Det sägs att barn slutar inte älska sina föräldrar, utan att de slutar älska sig själva, när saker och ting inte står rätt till under tiden man växer upp. Jag antar att det innebär att man lär sig det beteendet och tar med sig det in i vuxenvärlden, och gör samma sak där. Struntar i att lyssna på sina egna känslor och sätter den andres önskningar och behov före sina egna.

Det har gjorts undersökningar där man frågat väldigt framgångsrika människor, på höga positioner med stora inkomster om vem som är viktigast i deras liv. Alla svarade samma sak: Jag själv.

Likaväl som om du frågar större delen av befolkningen skulle de svara ”mina barn”, ”min man” eller ”mina föräldrar.” För den förstnämnda kategorin är trots allt ganska liten, inte sant?

Jag önskar att jag fått lära mig mer av det där. Mitt stora ego krockar allt som oftast med min inlärda verklighet, att det är viktigare hur andra mår än jag själv.

För det här är viktigt, och vanligare än man kanske tror. Att det finns en verklighet där du är och agerar som den du verkligen är och gör det ditt hjärta och dina känslor vill. Men det finns också den verkligheten där vi lever efter andra människors önskningar, rädslor, behov och uppfattning om hur det bör vara, hur du bör vara. Vilken verklighet tror du är vanligast att vi lever i?

Jag kan svara på det, om du vill. På det sätt vi fått lära oss att man ska vara. Alltså någon annans verklighet. Och det skapar problem långt bortom vad vi kan överblicka. Det ger oss ångest genom olust från alla förträngda känslor som inte längre går att hålla nere, det ger oss smärta i vår kropp från alla spänningar då vi biter ihop istället för att säga vad vi egentligen tycker. Eller huvudvärk från alla försök att tänka fram en lösning på problem som egentligen har sin grund i: vad känner jag? Men det vågar vi inte förlita oss till, och kanske skulle konsekvenserna bli förödande om vi tillät oss att göra det: känna efter. Förödande för omgivningen. Eller för den verklighet vi lever i.

Så det vill vi ju inte. Vi väljer hellre att stanna kvar i en verklighet som förgör oss själva. Att byta känns för svårt. Tänk om någon annan skulle bli ledsen och må dåligt. Bättre att knipa igen och köra vidare. Det går nog över. Annars finns det ganska bra sätt att dämpa olusten. Det mesta vi stoppar i oss, godis, choklad, cigaretter, snus, alkohol, relationer är ett annat knep. Samma syfte har de allihop. Att få oss att må lite bättre, om så bara för en stund.

Jag pratar inte om när man njuter av de där sakerna någon gång ibland, för att sätta lite guldkant på tillvaron, utan när det övergår från bruk till missbruk.

Jag vet inte om du har funderat över varför ditt liv blivit som det blivit. Kanske lever du efter och följer dina känslor varje dag, ständigt medveten om vad du vill och behöver och vilken väg som är den rätta. Då säger jag grattis till dig.  Om du inte tillhör den kategorin säger jag: Lycka till. Du har en spännande resa framför dig. Om du vågar lyssna. Det är aldrig för sent att börja. Glöm inte det.