Vi mötte seriens bästa lag i ett kallt, blött och mörkt Göteborg. Senaste matchen var en stenhård kamp där vi tappade allt på slutet och åkte hem med sex-noll i baken, med mungiporna neråt. ¨

Idag hade vi lånat några tjejer från det fantastiskt duktiga -98laget, och våra tjejer bjöd verkligen upp till dans. När krutröken lagt sig blev slutresultatet fyra-tre till dem, men vi hade då lyckats bjuda på två självmål. Det är sådana dagar det är värt allt slit vi lägger ner.

Jo mådde inte riktigt bra, hösten är inte hennes bästa tid. Men efter en stunds vila kom hon in i andra halvlek och jagade skiten ur deras stjärna. Hon är en fighter av bästa märke. Pappas flicka.

Det var längesedan nu, men idag känner jag den så starkt igen. Saknaden. Tomheten. Förr när jag och Jo var tillsammans så mycket var den så stark, så närvarande att det gick att ta på den. När jag lämnat henne och klev tillbaka in i vårt gemensamma rum igen, men utan att hon var där, fylldes jag av en längtan som fick mig att sjunka ner på knä och gråta ut min saknad.

Jag brukade förundras över hur en så liten person kunde fylla upp ett rum så, få färgerna att bli klarare och livet att dansa lite extra. Bara vetskapen att hon var runt hörnet var glädje.

Den här helgen har vi varit tillsammans nästan dygnet runt. Och nu ikväll, precis som då, känner jag den där känslan när jag ställer mig mitt i rummet. Allting ligger kvar som vi lämnade det. Våra kuddar och filtar i soffan när vi såg på film, godiset och glasen, och längtan i mitt bröst. Tårarna längs mina kinder. Allt är där. Utom du.

Jag saknar dig alltid när du inte är här. Liten som stor.