Mellan två möten på eftermiddagen ringer min dotter. Hon har precs fått sina första betygsliknande omdömen på högstadiet.

”Vill du höra?” undrar hon.

”Klart jag vill”, säger jag samtidigt som jag går med raska steg mot dagens sista möte.

Och det är fina omdömen med plus hit och plus dit. Med ett par besvikelser, för det blir det ju alltid på något sätt. Det lustiga är att de hamnat precis där jag hade några få besvärligare områden. Ett av dessa var överraskande gymnastik. Trots att jag spelade TV-pucken i ishockey och redan i nian spelade i IFK Göteborg i fotboll. Men jag var rädd för redskapsgympan. Det räckte för att dra ner betyget.

Vi har båda lättast för språket. Det har jag inget emot. Att kunna kommunicera väl är viktigt. Att hoppa över en plint, inte så viktigt.

Kvällen avslutades med en konsert på min sons skola. Han läser på musikgymnasium i stan, och han är, i motsats till mig, ett musikaliskt geni. Han spelar alla instrument så enkelt och genialiskt att man blir lätt avundsjuk. Idag var det trummorna som fick sig en omgång. Han är också väldigt duktig i skolan. Vet inte riktigt vad det ska bli av honom. En bildad rockstjärna. Varför inte?

Jag har ett problem. När jag går och ser mina barn framföra något, spelar ingen roll vad, får jag genast en klump i halsen och får lägga stor möda på att inte börja gråta. Det går sådär. Idag grät jag. Fast mest i smyg.

Fast tårar av kärlek kan aldrig vara fel. Och det är precis vad det är.