Jag kan bli lite avundsjuk ibland på de andra pappabloggarna. Under uppväxtåren är ju ungarna rena citatmaskinerna. Och det är inte lika populärt att återge vad ens tonårsbarn sagt eller gjort för lustigheter, om man säger så. Och det är synd, för mina barn är faktiskt riktigt roliga. Kan vara svårt att tro med en sån far, men vadå, det finns ju en mamma också, eller hur?

Jag och Jo har en jargong som gått genom många lager på min sida av arvssynden. Det har varit några flickvänner som haft svårt för det, och det kan jag förstå om man inte är van vid det. Men snabba kommentarer, att ”slänga käft”, är något jag uppskattar. Är man göteborgare så är man.

Igår när vi skulle köpa lite fika i affären, då jag redan hade stoppat ner lite kakor och annat i korgen, tyckte jag vi skulle köpa någon god choklad också. Då tittar man tonårsdotter på mig och säger med huvudet lite på sne: ”Nej, vet du, jag tycker faktiskt inte det. Du vet ju att du inte kan hantera att ha så mycket godsaker hemma.”

De andra i affären började skratta. Jag med. Och la tillbaka chokladen.

Idag var jag ensam i affären. Chokladen ligger bredvid mig. Eller ja, förpackningen den låg i …