Nu blev det nog ett litet missförstånd. Jag skulle inte sluta blogga bara för att jag fick ett nej från ett förlag. Under det senaste året har jag fått en trevlig liten samling av refuseringsbrev, som jag sparat i en liten hög.

Nej, jag ville bara säga det, att det var lite nära den här gången, och egentligen var det lite kul. Inte någon anledning att sluta skriva, nej då.

Jag tycker väl mest att jag inte skriver som jag vill göra när jag bloggar nuförtiden. När jag började för drygt tre år sedan var det som en kran jag skruvade på och det var som en outtömlig källa som flödade av skrivarlust. Vissa nätter vaknade jag och var tvungen att gå upp och skriva den där historien, av rädsla för att den skulle vara bortglömd på morgonen.

Min personlighet är också sådan att jag har svårt att göra något lite halvdant. Bara skriva lite då och då. Och jag får ju stå för det jag skriver, och det är inte så kul när det känns som om det inte kommer ur en sann känsla. För det är bara så jag vill skriva, bara då det blir bra. När det kommer ur mitt eget inre.

Jag älskar fortfarande att berätta historier, och det gör jag ju, för det är sällan jag inte skriver någonting, om man säger så. Bara att det kanske inte hamnar på bloggen. Förut blandade jag mer, skrev om  allt möjligt. Kanske gör jag det till viss del här med, men begränsningen i bloggnamnet är trots allt ganska uppenbar.

Era kommentar värmer. Verkligen. Som en brasa i den öppna spisen på lantstället. Om jag haft ett.