Det var ju så nära. Jag kunde känna segerns söta nektar droppa ner över mina läppar.

Jag har väntat ett tag på ett förlag som jobbat med mitt bokmanus. Och de gillade den, det dröjde, och mitt hopp stegrades. Så när jag fick beskedet igår ersattes den där sköna smaken med en torr, fadd arom av nederlag.

”Vi gillade verkligen boken, flera av oss har jobbat med den, men till slut kände vi att den inte höll riktigt hela vägen. Men det var verkligen ett marginalbeslut, tyvärr.”

Visst får man räkna med att bli refuserad, och att det liksom ingår i spelets regler, men man måste ändå få känna ”fy fan va trist” också. Och efter ett gäng refuseringar blir man ju lite öm. Man har ju drömmar, och jag vill verkligen lyckas med det här.

Jag vet att jag har väldigt lite erfarenhet och egentligen ska vara nöjd med att lyckas väcka intresse med den här blodiga historien. Men om jag ger mig in i något är det med målet att lyckas. Inte bara försöka.

Det finns bara en sak att göra, jag vet. Skriva mer. Utvecklas mer. Förr eller senare smäller det till. Det måste jag tro.

 

Så till huvudsyftet med den här bloggposten. Jag säger adjö. Jag tackar alla er som läst, och tack till er som varit vänliga nog att kommentera och bidra till bloggens kvalitet.