Jag önskar jag kunde skriva något vackert, som berör dig och sliter tag i ditt bröst. Något som har innehåll och substans, inte bara glider av dig likt morgonens vatten ur duschmunstycket. Ord som ger dig en känsla av att bli kliad på ryggen tills du spinner likt en katt, eller mjuka händer som masserar din trötta nacke.

Men det verkar omöjligt. Som om någon öppnat locket till min låda med färgkritor och stulit alla röda, gröna, blåa, och jag får nöja mig med blyertsen. Den grå.

Jag letar i mitt inre och tänker att jag kan ju skriva något om hur lycklig jag är när jag hör vad folk säger om mina barn. Att de är duktiga i skolan, men framför allt hur ofta jag får höra vilka fantastiska, varma och kärleksfulla barn de är. Att vara begåvad och arbeta hårt är en lysande kombination, men att höra dem prata om världen och människorna däri, fyller mig med lycka nog att få mina ögon att svämma över. Svämma över av stolta, varma, glada föräldratårar.

Eller kanske kunde jag beskriva känslorna av att få vara på en arbetsplats där jag dagligen möter så mycket uppskattning och kärlek från både kollegor och elever. Att bli påmind om att jag är en del av något stort, där vi hjälper unga människor till en framtid de kanske annars aldrig skulle få chansen till.

Kanske tanken på att det är jul är tillräckligt för att väcka starka känslor hos dig. För mig är det så. Jag minns när jag var liten och vaknade tidigt och dagen sniglade sig fram innan det knackade på dörren och pappa stod där i halvtaskiga tomtekläder och sa; ”Finns det några snälla barn?”

Då var mormor och morfar där. Och farmor. Jag kan fortfarande se dem, de finns alltid kvar. Även om jag saknar att krama dem.

Kanske kan jag önska mig en målarlåda, nu när tomten kommer nästa vecka…