Jag visste det redan när jag såg dig. Du stod där på trottoaren och väntade. Dina ögon log, din kram sa någonting annat. Jag satt där mitt emot dig på den hårda, vita gjutjärnsstolen, och jag hörde dig prata om hur du tyckte den här tiden isär visat att vi mådde bättre utan varandra. Att du behövde gå vidare för att hitta dig själv, det här velandet hade nästan knäckt dig. Ibland var allting jättebra, och nästa dag kunde allt kännas tvärtom. Du orkade bara inte längre. Jag kände hur halsen drog ihop sig, det var som en boll som växte till sig för varje mening du sa. Till slut kändes det som jag inte kunde andas, fick svårt att svälja, harklade mig och kände hur det brände i ögonen också. Och du pratade på, som om ingenting annat fanns. Ord. Det var ditt försvar. Till slut blev det tyst, och du sa:

 – Vad tycker du då?

 Jag visste inte var du var i ditt långdragna avslutningstal. För det var allt det var. Du hade redan bestämt dig, så varför du helt plötsligt ville veta vad jag tyckte förvånade mig.

 – Spelar det någon roll? Du har ju redan bestämt dig. Eller hur?

– Ja det har jag. Men håller du inte med?

– Nej, det gör jag inte. Jag älskar dig, jag vill försöka fixa det här.

 Du tittade på mig med ögon som sa ”fan att du ska göra det besvärligt hela vägen in, kan du inte bara hålla med så vi kan gå hem!”

– Ja men det går inte, vi har försökt. Ge upp nu, snälla.

 – Du frågade vad jag tyckte.

– Ja, men…okej, jag går nu. Lämna nycklarna i brevlådan när du åker förbi någon dag. Sköt om dig nu.

– Okej, visst. Hej.

Det skrapade i marken när du sköt den tunga stolen bakåt och reste dig upp. Du vände dig om och gick, och jag såg din rygg med den mörka tofsen dinglande fram och tillbaka mot den ljusa jackan försvinna i folkmassan längre ner på gatan. Jag såg dig några månader senare. Du gick i Vasaparken, hand i hand med en kille. Du såg glad ut, han också. Jag tänkte ett tag på om han var anledningen till att du inte ville fortsätta. Men vad spelade det egentligen för roll? Du hade bestämt dig, och du gjorde det som behövdes för att du skulle må bra. Antagligen skulle jag också göra det. Det skulle bara ta lite längre tid.