Det finns många saker som är jobbigt med att inte alltid bo ihop med sina barn. På många områden förändras förhållandena och känslorna inför vissa situationer. En av de jobbigaste sakerna är när ens barn är sjukt och man inte är där. Att inte få vara med och se hur det är. Att vara på  en annan plats och tala lugnande till sin egen inre monolog.

Efter en jättemysig kväll kör jag min dotter hem till sin mamma. Vi pratar om allt möjligt i bilen och från ingenstans, ungefär samtidigt som hon öppnar dörren, säger hon att hon mår dåligt, att hon vill kräkas. Jag får hjälpa henne in och sedan tvingas jag åka därifrån. Fy fan, säger jag. Jag har pratat med henne i telefon och hon lät helt färdig.

När hon var liten var det jobbigt att vara ensam när hon var sjuk. Att inte ha någon att bolla med, någon att ta beslut tillsammans med. Att ta om hand var inget problem, verkligen inte. Inte heller timmar i trista väntrum med trasiga leksaker och tidningar och böcker som sett sina bästa dagar. Jag hittade alltid på något som fick tiden att gå. Nej, jag tyckte det var svårast att vara ensam med ansvaret, det kan jag erkänna. Rädslan att göra fel.