För ett par år sedan träffade jag Stefan, Franciskanermunk med mycket humor och ett varmt hjärta. Faktiskt är jag inte är helt säker på vad intervjun egentligen handlade om, men jag vet vad jag minns från den.

När jag steg in i köket på klostret var jag lite nervös, visste inte vad jag skulle möta. Det som kom emot mig var en fryntlig man i bruna munkkläder a’ la Broder Tuck. Komplett med ett snöre runt midjan. Efter ett varmt handslag fann jag mig sittandes vid köksbordet ätandes tårta med ett gäng munkar. Festligt.

Intervjun var ännu festligare eftersom den fick utföras i klostrets gamla Folkabuss, eftersom broder Stefan var tvungen att göra lite inköp nere i Mölndal, och jag hängde med.

Han berättade för mig att han levde ett vanligt liv innan han fick vad han kallade en gudomlig upplevelse en natt. Vi pratade om avhållsamhet, hur det var möjligt att leva utan intimitet, utan att uppleva fysisk närhet med någon man älskar.

”Du kanske tror att jag valde det här livet för att jag inte kunde få tjejer eller så? Att det var en enkel utväg för en misslyckad Casanova?” Han skrattade lite när han sa det. Jag med.

”Så var det inte ialla fall. Tvärtom. Jag levde ett gott liv med ett bra och välbetalt jobb, och tjejer var inget jag led nöd på, om man säger så. Men jag kände också att det var något som saknades, att det bara var tomt efteråt. Efter att jag hittade till kyrkan föll allt på plats.”

”Men hur gör man för att stänga av lusten och längtan? Saknar du aldrig känslan och spänningen tillsammans med en annan person?”

Jag såg att han funderade på min fråga. Självklart måste man göra det, tänkte jag.

”Vet du, det jag kan sakna ibland är att ha en egen familj. Faktiskt. Men annars är det liv jag lever så mycket mer givande och kärleksfullt att jag aldrig skulle byta ut det.”

Jag troddde på honom. Jag tror fortfarande på honom. Mer än en gång har jag tänkt tanken på att själv bli en broder. Fast jag får inte, eftersom jag har barn. När min dotter fyller arton kan jag ansöka, och i så fall bli provbroder i två och ett halvt år. Det är trots allt några år dit, får väl se hur det känns då.

Han svarade på min fråga om det var rätt att avhålla sig sex tills man gift sig, med att han ansåg det mer som ett skydd än förbud. Att vi skadar varandra i våra tillfälliga relationer. På ett sätt kan jag hålla med. Jag har både svikit och blivit sviken i relationer, skadat och blivit skadad. I vissa fall tror jag ärren aldrig riktigt läker.

Och allt vi egentligen söker, är ju den sanna kärleken, inte sant? Frågan är om vi kommer närmare, eller längre ifrån, ju fler grodor vi kysser?