Det har blivit kallt igen, ute. Jag känner det, för tårarna som rinner längs mina kinder hinner nästan stelna innan jag är framme vid porten.

Jag har precis lämnat Jo hemma hos hennes mamma, och på vägen dit stannade vi till hos Jo:s mormor. Det var ett par tröjor hon skulle få, och eftersom vi bor nästan grannar var det givetvis inga problem att stanna till där. Vi pratar lite i hallen, kramas och säger hej då. Jag och Jo kör vidare, och vi pratar om hur Jo:s mamma sagt att hon inte vet hur hon skulle klara sig om mormor gick bort. Hon var också allvarligt sjuk för inte länge sedan, och vi var alla oroliga. Hon är mycket bättre nu, tack och lov.

Vi har alltid haft en speciell relation, jag och denna underbara dam. Hon är som ingen annan, kanske just därför jag känner så starkt för henne. Eller är det för att hur det än blåst eller jag än varit under de femton år vi känt varandra, har hon aldrig sagt ett ont ord om mig. Alltid stöttat mig och hjälpt mig.

När hon lämnar oss kommer jag sakna henne djupt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer dröja. Den här världen kommer bli så mycket fattigare utan dig.

Jag har tillbringat större delen av dagen hemma hos mamma. Pappa var som vanligt och jobbade hos min bror. Husbygget som aldrig blir klart. Säg det inte till honom bara…Nej då, de är otroligt duktiga och det blir verkligen fint. Ser fram mot invigningsfesten.

Jag och mamma har diskuterat en sak, och jag slås av hur lyckligt lottad jag är som har dessa människor omkring mig. Alltid redo med en utsträckt hand för att stötta, hjälpa och lyfta mig framåt. Hur det ska bli utan dem, det vill jag inte ens tänka på.

”Hej då pappa, jag älskar dig”, säger Jo innan hon stänger bildörren. Jag trycker ner bilrutan och säger:”Hej då gumman, jag älskar dig med.”

Hon vinkar och försvinner in i huset. Jag lägger i växeln, släpper upp kopplingen och låter känslorna flöda fritt.