Jag vet inte om Statoilpersonalen läst min blogg, eller gått på utbildning efter helgen. När jag idag köpte olja säger killen, samtidigt som han tittar på mig med en uppriktigt förvånad blick, ”ska du verkligen ha den oljan? Vad har du för bil?”

”Ähh, ja, Volvon som står där, den blå”, svarar jag förvånat.

”Asså, den här oljan kan du köpa och hälla i gräsklipparen hemma. Men jag vill inte sälja den till dig om du ska ha den till bilen.”

”Nähä. Vilken ska jag ha då? Du kanske fattar att bilar är något jag kör, inget annat.”

”Gå ner och ta den halv- eller, ta den silverfärgade flaskan istället, bredvid den du tog”, säger han vänligt.

Trots att jag känner mig en aning förnedrad, kanske lite extra för att min chef råkar stå bakom mig, vilket jag märker när jag är på väg ut, så är jag en mycket nöjd kund som travar bort till bilen och fyller på en olja som jag vet kommer göra bilen glad. Och nöjd för att det fortfarande är möjligt att få kompetent service när det gäller bilar. Inte bara goda råd om vad som passar bra till korven och pulvermoset.

Dagens bästa sms:

”Hej pappa. Fick tillbaka matteprovet, hade 37.5 av 39. Pusspuss.”

Visst börjar det bli lite varmare va?

Efter att ha fyllt på bensin i bilen, konstaterade jag under den långa väntan på min tur i kassakön, att det i framtiden antagligen inte kommer heta bensinstation. Faktiskt hoppas jag nästan att det kommer ändras. Snabbköp med bensinförsäljning kanske? Att försöka få tag på något förutom olja eller spolarvätska inne i butiken är i stort sett omöjligt. Är man lite förvirrad kan man tro att man kört fel och hamnat på McDonalds istället.

”Vilken meny skulle du ha?” frågar den unge gossen mig bakom disken.

”Öhh, ingen alls tror jag…hade tankat och ville ha en lampa till strålkastarn. Sen undrade jag om någon här kunde hjälpa mig byta den.”

Han stirrar på mig som om jag inte är riktigt klok. Jag funderar på om jag kanske är förvirrad på riktigt och frågat något i stil med:”Gu va läcker du är, har du lust att slita av dig alla kläderna så jag kan få se resten, ditt lilla stycke!” Men det har jag ju inte, och han håller upp tången till kabanossgrillen som för att visa att jag är på en Statoilmack, inte någon jävla bilverkstad.

”Nej, det finns ingen här som kan meka med bilar. Får du nog kolla på nån verkstad eller så. Men vi har korv om du är sugen”, säger han med ett glatt leende.

”Nej tack, det är bra. Får räcka med bensinen idag”, svarar jag.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast bältet, sätter nyckeln i tändningslåset, men väntar lite och lutar mig tillbaka i sätet. Förutom det bisarra samtalet med den unge mannen, funderar jag på om inte hon har lite rätt ändå, den där Anna Skipper. Under tiden jag väntade på min tur serverades det ett antal korvar från den där mystiska ugnen där man inte har en aning om hur länge de legat där och snurrat, varv efter varv. Ovanför ligger en hamburgare som gissningsvis lades på i måndags morse. Killen framför mig köpte tre korvar, samt en Calzone som värmdes i ett värmeskåp i någon minut, innan det plingade till och han mottog den rykande degbiten med lysten min. Jag funderade en stund på om jag skulle säga: ”En låda bajs tack”, med ett leende när det blev min tur. Jag gissar att näringsvärdet skulle bli ungefär detsamma. Och då slapp man tugga också.

Men nu blev jag så överrumplad av den raske gossen att jag kom av mig. Kanske tur det. För handlar det inte om bilattiraljer verkar det inte finnas några gränser för servicenivån.

Fredag, eftermiddag. Bestämde mig för att vara snäll och hämta Jo and friends efter bion. Så här sitter man. Och fryser. Längtar efter fredagsmys… Hoppas ni får en fin helg.

Hon var inte särskilt förvånad, hade under den senaste tiden vant sig vid hans ständiga gapande och frågor om varför hon gjort si eller så, var hon varit eller vart hon skulle. Av den där mjuka, fina killen hon träffade på Valand för ett halvår sedan fanns bara en blek minnesbild kvar, och den suddades ut mer och mer för varje hårt ord han kastade i hennes ansikte.

Den kom så häftigt, så oväntat, att hon aldrig hade en chans att försvara sig. För hur våldsamt de än bråkat tidigare hade det aldrig övergått till något fysiskt. Inte förrän nu, när han med en full sving träffade henne med höger knytnäve rakt över vänster öra, vilket kastade henne in i den nya, rostfria kyl och frysen, den med ismaskin på framsidan. Hon tänkte på den när hon slog in i den och föll till marken. Det var som om någon stoppat in henne i en burk och skruvat åt locket. Hon hörde honom skrika något, men det lät som det gör när man skriker under vattnet. Hon lyftes upp på fötter, han skakade henne, skrek något men hon hörde inte. Det small igen, den här gången rakt över munnen, och hon kände hur det liksom knäckte till i käken, som om något lossnade, samtidigt som hon landade på ryggen, och hon tappade medvetandet för en stund.

Hon vaknade av han låg över henne, hon kunde först inte känna något men insåg snart att han slitit av henne kläderna och just nu stötte in och ut i henne med full kraft. Hon försökte skrika men han tog ett hårt grepp runt hennes strupe, samtidigt som han vrålade något hon inte förstod. Det gjorde ont och hon förstod att syret var på upphällningen när det började flimra framför ögonen, men hon kunde inte göra något, han var allt för stark.

För en sekund fladdrade minnesbilderna alltför tydligt framför henne, från alla gånger hon sett sin mor ligga på samma sätt. Blodig och med sönderrivna kläder, med den där vidriga mannen hon träffade över sig, gungandes fram och tillbaka, tills han vrålade till en kort stund, för att sedan strax efteråt somna på mammans kropp. Då kunde mamma försiktigt göra sig fri och ta henne i handen för att springa hem till mormor i skydd.

Vid ett tillfälle hade hon tagit skydd under bordet när han kommit inrusande och fällt mamma till golvet med fruktansvärda slag och sparkar. Hon mindes tydligt hur hon satt där och skakade, när han fick syn på henne där under bordet. De stirrande ögonen och de äckliga tänderna när han brast ut i ett leende och sträckte sin arm mot henne. Hon hade kommit undan den gången.

Det blev alldeles stilla, och greppet runt hennes strupe förlorade sin styrka. Allt som hördes var hans tunga andhämtning i det stora köket. Efter en känsla av evighet lyckades hon krypa ur hans tyngd, och på alla fyra ta sig ut i hallen. Med sina sista krafter hittade hon mobiltelefonen i jackfickan, och slog med darrande fingrar 112.

Det var som ett kraftigt ljussken, som om telefonen exploderade mot hennes öra, innan hon föll som framstupa i en färggrann spiral. Fint, tänkte hon och log.

En komplimang som jag blir väldigt glad för är ”jag mår så bra när jag är med dig”, eller ”jag blir så glad i ditt sällskap.” Det händer faktiskt då och då, och jag blir lika glad varje gång.

Idag fick jag höra av någon hur mycket jag betyder för den personen. Något som gjorde mig lite förvånad, men väldigt glad. Lite rörd också faktiskt.

Tänk om vi alla vore lite bättre på att tala om vad vi tycker och känner. Jag tror världen skulle vara en bättre plats då.

Ibland blir man så där besviken när man har höga förväntningar på en film. När det är skådespelare man verkligen gillar och en story som lovar gott.

Idag var inte en sådan dag. Fy f-n vilken underbar film! Två timmar av lysande underhållning, högt tempo, smart berättande och alldeles, alldeles underbara skådespelarinsatser. Jude Law kan mer än att leka häradsbetäckare, det visar han här. Och Robert Downey jr är inget mindre än fabulös. Han är ett geni, så är det bara.

Guy Richie hade man gett upp hoppet om, men kanske var det giftermålet med ikonen som gjorde att kreativiteten knöt sig likt en trädgårdsslang i augusti. Hur som helst, den verkar ha löst sig nu. Knuten alltså.

Ser du ingen annan film i år, missa inte den här. You will regret it!

Det är så kkkkallt!

Ibland tänker jag att det borde vara obligatoriskt att gå i terapi, innan man skaffar barn. För i stort sett alla dina rädslor du överför till dina barn har du själv fått med dig från omgivningens inlärning, som i sin tur fick med det från sin uppväxt, och som i sin tur … Ja du fattar. Få saker i livet lär oss så mycket, och gör oss så medvetna om våra egna problem och rädslor, som när vi själva blir föräldrar. Tyvärr blir det till priset av att vi speglar oss i våra egna små avkommor.

Jag minns när vi var hemma hos mina föräldrar när Jo var liten, och hur det brände till i mig som om någon kastat ett spjut i magen, när jag såg hennes blick när någon av mina föräldrar sa: ”Får jag den, annars blir jag ledsen. Då gråter jag om inte jag får den.” De skuldfyllda ögonen såg frågande på mig och jag sa ifrån att så får ni aldrig mer säga till henne. Få saker är mer effektivt för at få ett barn att göra som man vill. Skuld, dåligt samvete. Lika välfungerande som hårda ord och stryk. Och lika skadligt.

Det där skedde naturligtvis helt omedvetet, inlärt beteende under en lång räcka generationer. Men det räcker inte till försvar. Det gör inte mindre ont bara för att man som vuxen på en logisk nivå kan förstå varför saker och ting gjordes eller sades. Därför tycker jag det inte borde vara ett tvång med terapi, utan snarare ett egetintresse i att försöka förstå sig själv, innan man skaffar barn, som sedan visar eller talar om för en var problemet finns. Om inte annat blir det dubbelt så dyrt, för du måste betala både din egen, och deras terapi för att rätta till allting …