Hon var inte särskilt förvånad, hade under den senaste tiden vant sig vid hans ständiga gapande och frågor om varför hon gjort si eller så, var hon varit eller vart hon skulle. Av den där mjuka, fina killen hon träffade på Valand för ett halvår sedan fanns bara en blek minnesbild kvar, och den suddades ut mer och mer för varje hårt ord han kastade i hennes ansikte.

Den kom så häftigt, så oväntat, att hon aldrig hade en chans att försvara sig. För hur våldsamt de än bråkat tidigare hade det aldrig övergått till något fysiskt. Inte förrän nu, när han med en full sving träffade henne med höger knytnäve rakt över vänster öra, vilket kastade henne in i den nya, rostfria kyl och frysen, den med ismaskin på framsidan. Hon tänkte på den när hon slog in i den och föll till marken. Det var som om någon stoppat in henne i en burk och skruvat åt locket. Hon hörde honom skrika något, men det lät som det gör när man skriker under vattnet. Hon lyftes upp på fötter, han skakade henne, skrek något men hon hörde inte. Det small igen, den här gången rakt över munnen, och hon kände hur det liksom knäckte till i käken, som om något lossnade, samtidigt som hon landade på ryggen, och hon tappade medvetandet för en stund.

Hon vaknade av han låg över henne, hon kunde först inte känna något men insåg snart att han slitit av henne kläderna och just nu stötte in och ut i henne med full kraft. Hon försökte skrika men han tog ett hårt grepp runt hennes strupe, samtidigt som han vrålade något hon inte förstod. Det gjorde ont och hon förstod att syret var på upphällningen när det började flimra framför ögonen, men hon kunde inte göra något, han var allt för stark.

För en sekund fladdrade minnesbilderna alltför tydligt framför henne, från alla gånger hon sett sin mor ligga på samma sätt. Blodig och med sönderrivna kläder, med den där vidriga mannen hon träffade över sig, gungandes fram och tillbaka, tills han vrålade till en kort stund, för att sedan strax efteråt somna på mammans kropp. Då kunde mamma försiktigt göra sig fri och ta henne i handen för att springa hem till mormor i skydd.

Vid ett tillfälle hade hon tagit skydd under bordet när han kommit inrusande och fällt mamma till golvet med fruktansvärda slag och sparkar. Hon mindes tydligt hur hon satt där och skakade, när han fick syn på henne där under bordet. De stirrande ögonen och de äckliga tänderna när han brast ut i ett leende och sträckte sin arm mot henne. Hon hade kommit undan den gången.

Det blev alldeles stilla, och greppet runt hennes strupe förlorade sin styrka. Allt som hördes var hans tunga andhämtning i det stora köket. Efter en känsla av evighet lyckades hon krypa ur hans tyngd, och på alla fyra ta sig ut i hallen. Med sina sista krafter hittade hon mobiltelefonen i jackfickan, och slog med darrande fingrar 112.

Det var som ett kraftigt ljussken, som om telefonen exploderade mot hennes öra, innan hon föll som framstupa i en färggrann spiral. Fint, tänkte hon och log.