Ibland tänker jag att det borde vara obligatoriskt att gå i terapi, innan man skaffar barn. För i stort sett alla dina rädslor du överför till dina barn har du själv fått med dig från omgivningens inlärning, som i sin tur fick med det från sin uppväxt, och som i sin tur … Ja du fattar. Få saker i livet lär oss så mycket, och gör oss så medvetna om våra egna problem och rädslor, som när vi själva blir föräldrar. Tyvärr blir det till priset av att vi speglar oss i våra egna små avkommor.

Jag minns när vi var hemma hos mina föräldrar när Jo var liten, och hur det brände till i mig som om någon kastat ett spjut i magen, när jag såg hennes blick när någon av mina föräldrar sa: ”Får jag den, annars blir jag ledsen. Då gråter jag om inte jag får den.” De skuldfyllda ögonen såg frågande på mig och jag sa ifrån att så får ni aldrig mer säga till henne. Få saker är mer effektivt för at få ett barn att göra som man vill. Skuld, dåligt samvete. Lika välfungerande som hårda ord och stryk. Och lika skadligt.

Det där skedde naturligtvis helt omedvetet, inlärt beteende under en lång räcka generationer. Men det räcker inte till försvar. Det gör inte mindre ont bara för att man som vuxen på en logisk nivå kan förstå varför saker och ting gjordes eller sades. Därför tycker jag det inte borde vara ett tvång med terapi, utan snarare ett egetintresse i att försöka förstå sig själv, innan man skaffar barn, som sedan visar eller talar om för en var problemet finns. Om inte annat blir det dubbelt så dyrt, för du måste betala både din egen, och deras terapi för att rätta till allting …